Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Affären kostade betydligt med
pän-gar, men den lärde mig en läxa, och
jag har kommit ifrån den tron, att man
icke kan resa på en europeisk järnväg
utan att bli inspärrad tillsammans med
en dåre eller en mördare. Jag
medger att hela obehaget vållades af min
egen dumhet. När fransmannen bör-
jade föra väsen, borde jag ha slagit
ihjäl honom och kastat ut liket genom
dörren i stället för att bråka med
honom hela natten och söka göra det
bekvämt för honom.
Men vi kunna icke alltid förfoga
öfver sinnesnärvaro eller vid alla
tillfällen se hvar vår plikt ligger.
MOUNET-SULLY.
En af inspiration upplöst människa,
en fantasikrater. Ett vilddjur, som ryter,
ett barn, som klagar. En smärtornas
man, en lidandets apostel. En
medmänniska, högt öfver de fleste i patos
och dock nära alla genom förmåga att
uttrycka sorgen, förtviflan, kärleken, så
att alla förstå dem.
Fyra aftnar gingo vi i det
lidelsernas hälgdagsru8, han skänkte oss å
Kungl. teatern. Han började med
Otello. Han spelte där som Shakespeare
skrifvit, brinnande, utan häjd, med
förfärande realism och dock med
försonande glimtar i det gräsliga.
Kom så Hernani, Victor Hugos
ungdomsdrama, som en gång tände
romantikens morgonrodnad i Mounet-Sullys
land. Det kan ej nekas, att det nu
verkade något åldradt. Det var både
för gammalt och för ungt. Men den
eviga ungdomen däri grep
skådespelaren och lade den för våra fötter med
en ynglings hängifvenhet. Dock var
han här icke så öfverväldigande, då
Hernani ju egentligen är en
sekunda-roll och don Carlos den främste.
»Hamlet», djärf, ny för oss, brutalt
oshakespearisk, var ett originelt,
satiriskt kåseri at en parisare.
I »Kung Oedipus» nådde konstnären
högst. Här blef han oförgätlig. Stycket
måste gifvas två gånger under
storartade ovationer från kritiks och publiks
sida. För två tusen femhundra år
sedan skrifvet, verkar det än i dag med
lefvande kraft, och jag tror, att om dess
diktare, Sofokles från »det hästrika Ko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
