Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lonosf, kunnat se nutidens väl störste
tragiker spela hufvudrollen i hans
skakande drama, han skulle ha klappat i
dimmiga händer och ropat evoel
* * *
Hur äger icke Mounet-Sully alla
yttre uttrycksmedel fullkomligt i sitt
våld! Ni vet, att han är skulptör.
Nåväl, han modellerar sin egen kropp
inför edra ögon så, att ni alltid ser
harmoni, symmetri. Hvarje gest
ackompanjerar i innerligaste
öfverensstäm-melse talet. Hans gång är majestätisk.
Men äfven när han sitter stilla,
bedå-rar han med attitydens musik.
När Oedipus genom orakel och siare
fått veta sin stora skuld — fadermord,
modersgifte — sitter han framför det
antika altaret, tärd af kval. Lågan
brinner på altaret, musik spelar bakom
scenen. Till dess toner häfver han nu
sina armar i smärta, hans ansikte
af-spegla martema, bålen höjer sig i
be-härskadt raseri . . . Han behöfver icke
tala, man förstår allt hvad han skulle
säga. . Detta var ett mästerstycke af
plastik.
Och när raseriet bryter ut, när
Oedipus stuckit ut sina ögon med
guldspännet — brottslingen söker försona
sin skuld — och när han, blind, med
bloddrypande kinder, vrålande af smärta
gör entrée, med de skälfvande
händerna letar sig fram utmed vägg och
pelare, famlande glider nedför trappan
och står bland sitt häpna folk, när han
vänder mot åskådame sitt förvridna
ansikte, där musklerna spänts
onaturligt hårdt, och när den krampaktigt
ryckande munnen, omgifven af det
svarta, svettiga skägget, i klagande
strofer tolkar de marter, som förinta
honom — då är han sådan, att ej den
lidande Kristus skulle kunna på mig
göra ett mera sublimt intryck . . .
* * *
Han manövrerar med sin kropp som
om han hölle den i sin hand.
Otello får, när svartsjukan bryter ut,
ett epileptiskt anfall. Efter det häftigaste
raseri öfver den förment otrogna
Des-demona tystnar han tvärt. Han höjer
armame, fingrame dallra . . . Han står
med ryggen mot publiken. Framför
honom står en divan. Man tror hvaije
ögonblick, att nu faller han i vanmakt...
Han dignar, icke på divanen, men åt
sidan i en ställning, som tyckes
förryckt, rullar omkring ett hvarf på
golf-vet och ligger så plötsligt stel, som
död . . .
Eller när Otello dör: glider ned från
Desdemonas bädd på ett ormlikt
slingrande sätt, vänder sig plötsligt mot
publiken och ligger på rygg med
arm-bågarne häftigt satta i golfvet, munnen
öppen, ögonen stort stirrande, kroppen
raklång, isstel. . . Man tycker, att liket
kallnat med ens.
När han dör som Hemani, kastar han
sig också i en af dessa förbluffande
ställningar, som tyckas vara hans plastiska
specialitet. . . Man ser dödens
blixtsnabba tag, lifvets ögonblickliga slut.
Hans Hamlet dog mera enkelt, sjönk
mjukt och suckande i Horatios armar...
* * *
Mounet-Sullys ansikte är sällsynt
uttrycksfullt. Det präglas af lidande,
upplyses endast då och då af det
vackraste leende. Han är blind på ena
ögat, ser illa på det andra — detta
efter en svår ögonsjukdom —, hvilket
dock icke hindrar honom att springa
mellan bord och stolar med en
säkerhet, som om hau såge allt i skarpaste
dager. Ögonen skela, och härigenom
få de ett hypnotiserande dubbel uttryck,
som man aldrig glömmer. Man tycker,
att han ser in i sig själf.
Han är 58 år, och när han spelar
Hemani, som enligt Victor Hugo skall
vara tjugo år, eller Hamlet, som väl
inte bör vara mer än trettio, ser han
kanske litet för gammal ut. Han bär
alltid sitt eget helskägg, i värkligheten
vordet grått, och sminkar sig litet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
