Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMMALT OCH NYTT.
I ] nder januari serverade teatrarne
hufvudsakligast gammal skåpmat.
Orsaken härtill är lätt att finna,
hvad gäller Vasateatern, där hr
Fre-driksons fotter elegant tangera
golfytan och ju hälst vilja röra sig i hans
favoritrepertoar från Dramatiska teatern.
Därför ha vi fått se Scribes och
Le-gouvés »När damerna föra krig» och
Sardous »Familjen Benoiton». Den
förras naivitet, åt hvilken vi le ej så litet
blaseradt, uppväges af den grace och
fintlighet i intrigen, som författarne
bestått sitt väl byggda verk och som —
utom af hr Fredrikson — särskildt af
fröken Gottschalk väl pointerades. Mot
fröken Borgströms ingenue måste jag
reservera mig litet. Det är ej nog
med att spela skälmsk och lekfull som
en kattunge, man måste också vara det
med det ovetenhetens behag, som årens
erfarenheter bortslipa. Skådespelerskan
är satiriskt anlagd och därför är hon
allt erkännande värd, att hon lyckades
så pass som hon gjorde.’
Här uppträdde en ung man, som
tros ha framtid inoui älskarefacket, hr
Barcklind. Sin stora roll som den
förklädde konspiratören var han kanske
inte fullt vuxen, men spelet var
sympatiskt och friskt. Alldeles utom den
åldriga pjesens ram föll visserligen hr
Eliason — han spelte modern fransk
fars — men han var ändå mycket rolig.
»Familjen Benoiton» är en förträfflig
satir öfver rutten affärsmoral och
toalettvansinne — damernas klädningar
stucko i ögonen som materialiserade
dårhusfantasier — men Sardou pinar
publiken med visserligen nyttiga, men
dramatiskt overksamma moralföreläsningar,
hvilka han med det tekniska
mästerskap, han efter denna komedis
författande förvärfvat sig, gifvet skulle
reducera till en fjärdedel, om han toge
produkten under omarbetning. Hans
fantasi — ty man kan äfven hos Sardou
tala om fantasi — spritar åt alla håll
och han gör ändlösa utflykter på
konvenansens och äktenskapets gungande
grund. Men styckets ämne roar
likafullt. Ingenting märkvärdigt
presterades i spelet, knappt ens af hr
Fredrikson, som här var mindre intressant än
annars. Fröken Rustan, nyss återställd
från en sjukdom, höll de tröttande
moraliska föredragen. Det vore tråkigt,
om de åter skulle kasta henne på
sjukbädden, ty att se henne på scenen är
en af de njutningar, till hvilka våra
ögon återlängta.
Ännu en pjes, som dir. Ranft låtit
ramla ur den vända fjärdingen, var »De
tre musketörerna», i bearbetning af
Sidney Grundy. Reproduktionen var
mycket knapphändig och kan inte mäta
sig med den dramatisering, som förr
gifvits på Svea-teatern. De två
sför-sta effekterna bestodo i att hr
Svenn-bergs d’Artagnan ena gången, dold i en
rustning, plötsligt nedsteg från
piedestalen, öppnade visiret och tillropade
drottningen ett ädelt: »Lita på mig,
ers majestät!» (bravotjut från raden),
andra gången att han låg i en lucka
midt på scenen ified bägge benen
sprattlande i vädret. Sådant är just ingen
konst, om icke balanseringskonst. Hr
Svennbergs musketör var ridderlig och
gemytlig, om också ej en idealbild af
romanens lille, jovialiske gaseognare.
Det är fråga om inte hr G. Ranfts Por-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
