Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på visan, öfverrostande konsertgifvaren.
Och långt sen denne gått, stå de lataste
kvar på balkongerna och sjunga
gestikulerande som han och kasta soustycken
öfver till h varan dra, »målarpojkarna»
till målarinnorna, och tvärtom.
Om måndagsmorgnarna, då nya
modeller ställas, då hvimlar där sådana
af alla åldrar och typer. Eleverna
skynda att komma tidigt, för att vara
med om valet af modell och isynnerhet
för att hugga sig en god plats för
veckan.
En ung kvinna kommer med lätta
steg genom portgången och hejdas
genast af Jastrzemboski,
skulpturklassens »massier».
»Agnes, ma belle», ber han, »sitt
för oss denna vecka», och hon följer
honom till ett rödt förhänge längst bort
på gården, bakom hvilket en dörr leder
in i skulpturklassen. Ryssen jublar
segerglad öfver att ha skaffat
skulptörerna den vackraste bland modeller,
och hans kamrater instämma.
Snart står hon på modellbordet,
pröf-vande olika ställningar. Ingen ställning
fanns, anatomiskt möjlig, som ej den
mjuka, smidiga gestalten kunde böjas
i, alltid med samma charme, samma
hänförande grace i hvarje rörelse. Alla
stirra tysta på henne, som om de stått
kring Venus de Milo; inspirerade af
hennes skönhet som af vacker musik,
känna de nya bilder och idéer sättas
i gång och börja arbete i deras
hjärnor — skada bara att alltid utförandet
måste bli så klumpigt i jämförelse med
det tänkta.
Men »les rapins» därutanför ha sett
att skulpturklassen fått Agnes, och
rytande af afund vilja de storma den.
— »Voilå Agnes, que ce sale rigolo
de russe nous a chipée» — skriker
massiern från målklassen ofvanpå och
rycker i dörren, men denna är
försiktigtvis riglad. Det blir tyst en stund.
Hvar och en står framför sin ställning
i färd med att plocka sönder förra
veckans studie; våta dukar lindas af
och man tar bort hufvud, armar och
allt det öfriga, för att ånyo bearbeta
det nakna järnskelettet.
Då hörs en serenad utanför dörren,
en skrällande gubbröst och ett
blås-instrument. Någon vill öppna dörren
och kasta ut en slant, men hejdas af
Jastrzemboski, som fattat misstankar;
han klättrar upp till fönstret och ser
ett par ungdomar ur målklassen, den
ene skickligt härmande en flöjt, den
andre en af de vanliga trubadurerna.
Jastrzemboski öppnar en ruta och
bombarderar dem med delar af sin
sönder-tagna staty, och de nedlerade
musikanterna svärja och gräla. De fordra
lottdragning om hvilkendera ateliem som
får Agnes. Oväsendet växer, och det
bråkas i trappan, så att bitar af
rappningen lossna och regna ned och
för-därfva det gemensamma lerforrådet i
ett inskjutande hörn under
trappuppgången. Somliga ha redan glömt,
hvarför oljudet börjats, men fortsätta det
för dess egen skull och vräka med
förenade krafter den brinnande kaminen
utför trappan. Ett öronbedöfvande brak,
kaminen stannade på sned i halfva
trappan och brände ett svart hål däri.
Akademins gamle gar$on Angelo, en
vacker, hvithårig f. d. modell kommer
brummande och småsvärjande för att
göra i ordning igen. Han är van vid
dylikt.
Då stiger Agnes ned från
modellbordet, kastar ett draperi kring sig och
går ut och ber om lugn. Ett
mång-stämmigt tjut helsar henne och man
gör min af att vilja bära bort henne.
Men allvarsam och imponerande står
den lilla figuren ibland dem lik en
antik staty oeh säger några kraftigt
förebrående ord. Det blir småningom
stilla igen, målklassen väljer en annan
modell, och snart är arbetet igång på
alla håll.
Agnes är van vid allting af denna
sort, och hon är också van att bli lydd.
Ingen vågar behandla henne som en
vanlig modell, och det är hon ej heller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
