Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
figur. Dag för dag hade hon med
stigande intresse följt hans arbete —
med mera intresse än hon dittills kännt
för något konstvärk, hon varit modell
för. Och under tiden blef det vana,
att Dumontel anförtrodde henne alla
sina bekymmer, när han hade några,
och för allt visste hon råd och bot.
Hon var van därvid; ty Agnes hade
alltid haft ett stort hjärta, rymligt nog
att innesluta hela den värld hon kom i
beröring med. Men på senare tiden
hade hela världen för henne antagit
Dumontels gestalt. Och då han bedt
henne flytta till honom och bli hans
helt och hållet, kände hon för första
gången i sitt lif hur ensam hon varit
ditintills.
Agnes tände vaxljusen kring en liten
färglagd madonnastaty på väggen. —
»Gör jag orätt mot dig, heliga Jungfru»,
tänkte hon; »jag har alltid älskat
människorna, men kände dem för väl, för
att vänta mig något af dem. Nu älskar
jag för första gången en människa, och
jag vill tro på honom som jag hittills
endast trott på dig. Hvarför skulle
jag ej göra hvad han ber mig om:» —
Och så flyttade hon till Dumontel
och blef hans. Hela dagarna arbetade
han på sin Sancta Agnes, och hon
hjälpte honom med allt och gjorde hans
atelier till det trefligaste tillhåll i
världen. Andra sågo det med förvåning
och afund. Vackra Agnes, det
oåtkomliga helgonet — hvarför skulle just
Dumontel lyckas bättre än hvarje annan!
Hvad det gick bra för Dumontel
att arbeta — aldrig hade han drömt
om dylikt, och aldrig förr hade han
så insett, hvilken rikedom af skönhet
och glädje hans yrke innehöll. Och
Dumontel lefde i ett rus af lycka,
ansträngde sin förmåga till det yttersta,
fick sin staty färdig — och så
sjuk-nade han.
Agnes skötte honom outtröttligt, och
det var hon som lät gjuta hans staty
i gips och sända in den till salongen.
Fram på våren var Dumontel återställd,
tack vare Agnes’ omsorger. Då undrade
han, om hans staty i värkligheten var
så lyckad som det minne han själf
hade däraf, och han motsåg med
nervös spänning den dag då han skulle
tå veta utgången. Hans egna arbete
för året var slut, och han återvände
till Colarossis skulpturklass. Agnes var
honom nu öfverflödig, han gaf henne
pängar och bad henne lämna honom.
Så en afton var Agnes åter ensam
med sina få tillhörigheter i ett rum
som hon hyrt sig, och hon sjönk ihop
nedanför madonnabilden, som hon fört
med sig. Hon hade ju aldrig väntat
sig något af andra människor — än
mindre begärt något — hvarför reste
sig då hela hennes varelse till en
för-t vi flad protest mot detta sista? Där
uppflammade ett hat hos henne, likaså
gränslöst som förut hennes kärlek. Och
så låg hon kvar, timme efter timme i
samma ställning.
Morgonen kom. — »Har mitt hår
grånat» — tänkte hon, steg upp och
såg sig i spegeln. Hennes skönhet var
ej mer densamma som för ett halft år
sedan; det var väl därför som han ej
mer hade bruk för henne. Dödstrött
lade hon sig på sin bädd och tänkte
igenom sin lefnadssaga, och när hon
kom till kapitlet om Dumontel, steg
henne åter ett vansinnigt hat åt
huf-vudet. Hon letade bland sina saker,
fick fram en laddad revolver och
skyndade ut med den. På Académie
Cola-rossi sökte hon honom, men han var
ej där den dagen. Så gick hon länge
och väntade på honom på den trånga
gården, som ett vilddjur går omkring
i sin bur. Angelo stod och såg på
henne och skakade allvarsamt på
huf-vudet. Sen gick hon till hans egen
atelier — den var stängd, och ej
heller här stod han att finna. Klockan
hade blifvit 12 — han måste vara ute
och frukostera just nu. Då visste hon,
hvar hon skulle råka honom; och hon
sträfvade tillbaka genom samma gator,
under det allting dansade allt vildare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
