Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för hennes ögon, och hon kände
vansinnet nalkas * — närmare, närmare.
Där var det, det välbekanta »crémerie»,
där de brukat ta sina måltider
tillsammans, det lilla lustiga stället, hvars
vägg utanför var målad med
fruktorna-menter och sentenser. Och därinne
voro väggar och dörrar täckta af roliga
målningar, figurer, landskap och annat
— ett sätt för fattiga artister att
betala sina matskulder. — Kring de små
marmorborden sutto idel kända
ansikten. Här brukade man dag efter dag
se ungefär samma matgäster, mest
elever från konstskolorna i grannskapet.
Man hade blifvit bekanta, utan att veta
hvarandras namn, man helsade på
hvar-andra, samtalade och trifdes tillsammans
under middagstimman.
Agnes stannade vid dörren med
vapnet doldt under kragen, och lät
blicken glida från det ena bordet till det
andra. Där sutto några från
Colaros-sis skulpturklass, Jastrzemboski och en
liten rund, liflig portugisare samt ett
par amerikanskor, och vid sitt bord
hade de också fått en mörkhyad
armenier-student, som talade politik med
stora gester. Längre bort en
neger-student från Sorbonne, ensam vid ett
bord för sig. Så några långhåriga,
slarfvigt klädda fransmän, högljudt
skämtande med kvinnliga modeller; en
grupp engelskor från Académie
Delec-luce — etc. — men den hon sökte,
fanns ej där i dag. Det skymde och
svartnade i hennes hjärna, fram och
tillbaka vandrade hennes sökande blick
och stannade slutligen på
Jastrzemboski, skulpturklassens »massier» och
Du-montels vän, och hon tyckte sig
dunkelt minnas att han var den hon sökte.
Så lossade hon blixtsnabbt 2’skott mot
Jastrzemboski, och han föll framstupa
öfver bordet.
Dagen efter var det en mindre i
skulpturklassen. Där talades om den
hemska tilldragelsen i går, den lille
portugisam beskref den lifligt med alla
detaljer, och en ung amerikanska, som
suttit i en vrå med bortvändt ansigte
gick och tog vara på Jastrzemboskis
sista, halffärdiga studie i lera, för att
låta gjuta den till minne af honom.
Med förtrytelse talade man om att med
Agnes var den bästa modellen borta.
De hade sett polisen åka bort med
henne i en droska — hvad som sedan
blifvit af henne visste ingen; hon var
ju borta i alla fall.
Dumontel valdes till massier i
klassen. En tid såg han allvarsam ut, så
snart någon riämde Jastrzemboski, som
dött ett par dagar efter händelsen, men
inom kort var han alldeles densamma
som förr. lika glad och vänlig. Om han
då och då blef tankspridd eller orolig,
så var det väl därför att han tänkte
på sin staty — skulle den bli antagen?
Så kom en lördagsmorgon, då man
väntade professorn, han som äfven var
med i juryn till Champs Elysées, och
han skulle meddela utgången. Han
kom, och med faderlig välvilja slog
han Dumontel på axeln: »Jenue
hom-me, vous étes regu!» —
Dumontel skrek af förtjusning, lille
portugisam ropade »ä boire», och de
andra instämde i crescendo »å boire,
å boire I» — Enligt atelierstadgan
ropade den antagne på Angelo, lämnade
honom ett guldmynt och bad honom
ombesörja en god, varm bål och
kakor, madelaines och engelska
plum-caces, samt starka cigaretter.
När professorn slutat rätta, var
bålen redan där; och professorn, alla
eleverna, Angelo och modellen drucko
Dumontels skål, lyckönskade och
berömde honom. Det blef intet mer
arbete af den dagen, ty sedan professorn
gått, sutto de alla kvar kring bålen i
uppsluppen glädje och den leriga
atel-iern förvandlades till festsal. Endast
den unga amerikanskan såg plågad ut
och gick sin väg. Från mål arklassen
ofvanpå hördes ett dånande larm, som
tillkännagaf, att äfven där fanns någon
eller några, som antagits på salongen, och
Angelo gick omkring och sken belåtet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
