Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lig kactusborste. Granbuskarna räcka
upp ett par korstecknande fingrar
för att söka afvända ovädret.
Myren ligger som ett haf med vältrande
skumvågor, och martallarne teckna
sig som jättelika Chara-alger,
drif-vande som flytbojar bland svallet.
Det gick fot för fot och blef långa
mil. Två voro tillryggalagda4 och
nu återstod en — rätt ut till hafs.
Här for snöstormen fram utan att
hejdas på minsta vis, blåste rätt
igenom vargskinnspäls och kropp,
murade igen ögon, öron, näsborrar
och mun. Mer än svårt var det att
se den glesa »stickningent, ty
barrbuskarna stodo till hälften gömda i
drifvorna. Hast och färdeman
hjälptes broderligen åt att finna väg fram
genom töcknen. Till pä köpet var
det verkligen dimma där ute —
komme man bort från spåret, vore
det klokast att spänna ur och lägga
sig i släden i afvaktan på bättre
tider, ty eljest kunde man bli så
förlorad som hälst. Hafvet tedde sig
som en fast botten, där hvit
sväm-sand begraft hela städer. Nu
varsnades endast gran- och tallbuskarnas
toppar sticka upp ur svepningen:
det var kyrktornens korsprydda torn
och spiror som ritade upp, och
under de svällande drifvorna anade
man förgyllda kupoler. Och
mödosamt bar det framåt så godt som
genom tomma luften. Dimman
tätnade, snöstormens skurar piskade
emot liksom hade det gällt att nå
en förtrollad kust. Och när det
sakta gick emot ett mål man ej
kunde skymta, fick man ibland en
kväljd förnimmelse att det bar ned
i ett bråddjup. Men häst och karl
hamnade dock välbehållna på ort
och ställe Snöstormen var
öfver-vunnen — men segern blef ur flere
synpunkter just ej så lättfången.
Snöstormen är en lömsk fiende!
Han kommer så vänligt och skriker
en rätt i ansiktet: här är jag,
brottas med mig, om du vill, tag i af
alla krafter och du kanske vinner.
Men ärligheten är förtäckt, han har
svek i sinnet. Han lagar ändå så
att han vinner, han gör sig till
kumpan med ens stackars kropp och
skickar in en gnista för att tända
det rheumatiska batteriet, som alltid
ligger laddadt sedan
vildmarkskam-panjerna. Rätt som det är
känner man en hand’ med fingrar af
glödgadt järn nypa kring bröstbenet.
I hela ens syndiga stofthydda
bränner det som eld — jordmånen
luckras. Nu trefvar handen sakta uppåt,
man känner strupen snöras samman
under ett hänsynslöst grepp af de
långa fingrarna. Och så värker det
i käkar, tänder och kinder, ut genom
ögonen och ut genom öronen, och
eldstrålar skjuta som pilar åt hjäs {+-+}
san, tinningarna och hufvudet. Sist
molar det sakta ner längs ryggen
och lämnar en badande i svett.
Sådant är snöstormens fega stridssätt
— undra då på att man hatar
honom och vill med blanka vapen
kämpa med honom in i det sistaI
(Ses kard i Haparanda skargård, januari 1900.)
MITT LIF.
Mitt lif jag satte på tvänne kort,
det ena var rödt, det andra var svart,
det röda var mig allt godt och stort,
men det svarta mitt öde vardt.
Ty jag spelade ständigt det röda ut,
och man vann det utaf mig till slut.
Wilhelm Hagtpoist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
