Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Conrad Ferdinandt Meyer.
Denne är en egendomlig företeelse
inom litteraturen därigenom, att han
i sig förbundit romansk med germansk
kultur — barn af det franska Schweiz
greps han först genom kriget 1870—71
af én tysk samkänsla. Det rcmanska
elementet inom honom har gifvit hans
diktning dess konstnärliga stil och den
glöd som jäser därunder, det
germanska har förlänat den dess allvar och
kraft. Till dessa egenskaper sällar sig
Meyers mästerliga förmåga att sätta
sig in i svunna tiders skick och dagrar,
särskildt renässansens och
reformationens; hans historiska noveller stå bland
de främsta inom den tyska litteraturen.
Genom sina djupa studier inom olika
länders kultur, så långvariga att hans
första arbete med historisk grund ej
fulländades förr än efter 47 års lefnad,
blir han kulturskald, men ej
öfvervä-gande tysk utan snarare internationell.
Hans bästa arbeten äro »Der Heilige»
och »Die Hochzeit des Mönchs». Det
förra är historien om konung Henrik
II och hans kansler Thomas Becket,
en berättelse, där Meyer genom en
spännande framställning af stor konst
förmått att gripa djupt, det senare är
en skildring från Dantes tid, i hvilken
denne själf uppträder.
Meyers dikter äro mer betydande
och af större lyrisk skönhet än Kellers.
Men hvad deras produktioner som helhet
beträffar, så lika visst som Kellers från
naturen utgångna diktning kommer att
blifva vid lif under århundraden, lika
ovisst är det hur länge man än skall
minnas Meyers konstskapelser.,
Theodor Storm.
Högt uppe i Schleswig, där brunröda
hedar växla om med yppiga marskfält,
är Theodor Storm född, och endast i
dessa nejder har han känt sig hemma,
en känsla så stark, att den går genom
hela hans diktning. Läs blott följande
dikt:
öf/er heden
Ekar mitt steg öfver villande hed;
doft under jorden vandrar det med.
Hösten är kommen, våren har dött —
fanns det en gång en sol som har glödt?
Kring mig som spöken dimmorna gå,
blomstren ha svartnat och himlen är grå.
Hade i maj jag ej varit här blott!
Kärlek och lif — så hastigt de gått!
och den blå dimslöjan står öfver
heden. Där bakom har skalden sett
lifvet. Solen har stigit upp, lärkan
slagit sin drill, blomman öppnat sin
kalk, träden ha suckat för stormen och
mot aftonen har frosten dragit fram,
löfven ljudlöst brustit lös från
moder-stammen och dalat ned till hvila. Storm
är skalden, som öfver verklighetens
tunga konflikter måste gjuta poesiens
förmildrande skimmer, en romantiker,
som dock aldrig glömde lifvet. Hans
tidigaste arbeten äro stämningsnoveller,
där midten saknas, men medan hans
utveckling pågår — och sällan har en
sådan fortskridit så harmoniskt — blifva
novelletterna noveller och
karaktärsteckningen blir allt skarpare genomförd.
I sina noveller — de äro 50 till
antalet — ger han en spegelbild af hela
det mänskliga lifvet, en samling som
näst efter Seldwylanovellema står högst
inom den tyska litteraturen. Hans
språk är af en förtjusande renhet och
stor plastisk fulländning.
Om dikten har han själf uttalat
följande ord: »Mest fulländad synes mig
den dikten, hvilkens verkan först är
en sinnlig, hvarur sedan -den andliga
kommer af sig själf, liksom frukten ur
blomman». Och det är liksom ett
motto öfver hela hans lyrik, som i sin
formfulländning kan täfla med
Tysklands förnämsta i dess djupt känsliga
naturbilder med de flesta lyriska samlingar.
Theodor Storm, som i sin diktning
slagit på hittills förborgade strängar
med en sällsynt älskvärd poesi, blir
en af dessa få diktargestalter, som man
måste älska mer än beundra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
