Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅNGADE ÖGONBLICK.
Skiss af GERDA NORRMAN.
Jag älskar kontraster, jag älskar se
lifvet från många sidor, jag älskar
att komma från en bred, elegant gata
med den fina världen i frasande siden
in på en, som är mörk och dräggfylld,
där de sneda kåkarna stå rödbruna af
snusk och fukt, och ett dammiggrönt
träd envisas lefva vid trappan, som
går uppför den branta bergväggen.
Därför stod jag som fängslad en
gång, då jag mötte i den trappan en
flicka, som kom med gång af prinsessa
och en societetsdams elegans. Det var
afton, och skymningen föll, — snart
skulle man tända i gator och hus.
Tjocka dunster skockade sig vid
horisonten, rökame ur skorstenarna
förmörkade luften, men himlen rodnade.
En här af amoriner steg öfver staden,
deras skara var utan tal, och de svängde
violetta fanor emellan sig i öfvermod
och exaltation. Den mörka värld jag
stod i fick ett vildt ljus öfver sina
gränder, och i deras groteskhet kom
prinsessan tyst som en dröm och lång
och slank, med inåtvändt, strålande
leende, fast än ögonen voro mörka af
sorg och trots. Som ett tonstänk höjde
hon sig ur sorlet, som steg. All den
rastlösa brådska, som jagar våra dagar,
blir mera vild, då sista dagsljuset dör,
och ur de tusendens äflaii och lidelse,
som brusade om oss, tycktes mig,
hennes själ ropade högst. Jag såg en
glöd om hennes gestalt, som var mer
än reflexen från himlen. Hon försvann
bland de brokiga kåkarna, en slinka
ropade skymford i hennes spår.
Hon brände sig fast i mitt minne,
och jag tänkte mycket på henne. Men
så stor är ej världen, att man ej kan
spåra hvarandra och finna hvarandra.
Det var en förmiddag, då jag kom
den allmänna stråkvägen fram öfver
torget, — då kom prinsessan ut ur en
bod.
Smal och slank, raffinerad,
svartklädd, i skarp kontrast mot den
solblanka gatan gick hon. Det hade nyss
farit fram en regnby, gatstenarna voro
ännu våta, men himlen den blåaste blåa,
en hvirfvel guldgula löf svepte framför
henne som en serpentindansös sin kjol,
och om hennes hals fladdrade och
glänste som en fantasi ett ljusblått
sil-kesrysch mot den solblåa himlen. Som
en teckning var hon, en modärn
diktares dröm, enflicksjäl i symbolistiska
linier. Jag såg ej hennes ansikte, men
hon gick långsamt och trött, i all sin
trötthet dock ännu spänstig som buren
på hästrygg. Jag tänkte på cirkus och
skolridt, då jag såg hennes gång. Så
förnämt oberörd hon var af den
uppmärksamhet, hon väckte! Så de
granskade henne, fruntimren, så de
stannade och tittade efter henne, herrarna,
från fotabjället och upp till det
ljusblåa ryschet, mätande henne med
tvif-velaktiga blickar, fastnande vid hennes
sätt att lyfta på kjolen högt öfver
smutsen. Han, den punschfete herrn, som
anses se bra ut och har god inkomst,
som alltid syns ute, men äfven går
bort i familj, gick närmare för att
undersöka, då han passerade henne, log
och greps af en ingifvelse, då han i
detsamma mötte tre karamällsugande
femtonåringar, böjde sig fram och
hvi-skade den närmaste i örat: »den, som
har tjocka ben, kan gärna lyfta på
kjolen!» Förvånad vände hon sig om,
den lilla oskulden från landet, men de
båda andra fnissade till och sneglade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
