Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAVIDA AFZELIUS
(se sid. 214.)
är namnet på en stjärna i uppgående på
vår operahimmel. Fru Afzelius har helt
nyligen debuterat som Amneris i Aida och
framkallat allmän förtjusning genom sin
klangsköna stora stämma, en af de
präktigaste, som på länge klingat inom vår
Operas murar. Utom genom själfva
stämman, som utbildats dels i Dresden, dels
här hemma af Arlberg och Lange, gjorde
sångerskan intryck genom sin förträffliga,
hos en nybörjare å scenen rent af
förvånande dramatiska diktion.
Fru Afzelius är ingen ny bekantskap för
vår musikaliska publik. Redan 1892 väckte
hon uppmärksamhet genom sitt utförande
af altsolot i »Elias» på en af Musikföre-
ningens konserter och samma år
dokumenterade hon sig på en egen konsert i
Vetenskapsakademien genom sitt utförande af
sånger af Schumann och Sjögren som god
romansångerska. De bägge sista åren
bosatt i hufvudstaden har hon rätt mycket
deltagit i vårt musiklif och uppträdt både
som oratorie- och vissångerska. Egentligen
torde emellertid hennes stora stämma mer
lämpa sig för opera-partier än för romansen.
Man har alla skäl att med största
intresse motse fru Afzelius’ nästa uppträdande,
som lär skola ega rum i Orfevs, där
hon får en farlig rival att kämpa mot i
fru Jungstedt, som där firat så många
triumfer med sin fulländade plastik, men
där hon nog skall veta att segra genom
trollmakten af sin stämma. Filippo.
LYCKLIGA MÄNNISKOR.
BRÄNNINGAR.
När man öppnar en bok af G. af
Gei-jerstam, väntar man sig alltid att mötas af
liffulla bilder ur lefvande lifvet. Hans
människor äro alltid psykologiskt intressanta
och på samma gång blodfulit verkliga.
Denna hans sista bok »Lyckliga
människor» är ofantligt olik allt som han förut
skrifvit.
Det är med en viss grad af ömhet han
här behandlar de mest enkla förhållanden
bland enkla människor med enkla vanor.
Det är småfolk dessa »lyckliga människor».
Själfva ämnet och handlingen är ju så
obetydligt, men in i den minsta detalj är
behandlingen mästerlig. H varje karaktär
och situation är så utmejslad och
verkningsfull, att ens intresse måste väckas,
trots all hvardaglighet. Det enda man
skulle kunna anmärka på denna bok är
dess längd. I betraktande af just den
ringa grad af handling, skulle den hafva
vunnit på en mer koncentrerad fonn.
•
En samling skisser med titeln
»Bränningar» har förra hösten utkommit. Amanda
Kerfetedt har nog skrifvit åtskilligt som
äger större litterärt värde än denna bok,
där en del verkar svagt både i
komposition och utförande. Men här — liksom
hos allt af denna författarinna — mötes
man af en nobel och varmhjärtad
Uppfattning af lifvet och människorna. Hon
skildrar brottet, men inte sd, att man i
tröstlöst missmod lägger ifrån sig boken, utan
försoningstanken går som en glänsande
tråd igenom det hela, och det är just detta
— det mänskligt kännande — i Amanda
Kerfstedts författareskap, som gör att
hennes böcker — äfven denna — läsas gerna och
alltid lämna något vackert och godt efter sig.
En af de sju berättelserna i > Bränningar >,
— Bengta heter den — är särdeles läsvärd,
och den är äfven framställd så gripande
och konstnärligt i all sin enkelhet, att den
väl kan kallas en »äkta pärla» bland fru
Kerfstedts författarealster. »Bengta» är
bara en fattig tjänsteflicka, men hon är
besjälad af en stor kärlek, som naturligtvis
bortkastas på en ovärdig.
Men denna slags tragedi, som ju i
lefvande lifvet rätt ofta utspelas, är det ej
allom gifvet att kunna i skrift framställa
så att den verkar sannt tragiskt. Det är
med enkelhet, intensitet och djupaste
medkänsla sådant åstadkommes, och just detta
finna vi i »Bengtas» så sorgliga kärlekssaga.
Den skiss, efter hvilken boken fått sitt
namn »Bränningar» är äfven gjord med
styrka och realism, men den är — trots
ämnet — af mindre gripande verkan än
den förutnämnda.
Bland de andra berättelserna, af hvilka
ett par förut varit synliga i tryck, må
sär-skildt nämnas En julafton» som är fint
känd och utförd.
Fru Kerfstedt har en förmåga, som
många af våra författare sakna, den
nämligen att på ett objektivt sätt kunna skildra
lifvets mörka och sorgliga sidor, utan att
det ljusa och glada undanskymmes — och
det är konsten. (Hugo Geber. 2.75 )
M—r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
