Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rostand skrattade och gick in på
ett stryka allt hvad jag ansåg kunna
uteslutas. Men fastän jag hela timmar
satt och rufvade öfver värsraderna för
att upptäcka svaga punkter och låg vaken
om nätterna och idislade dem, fann jag
att ingen enda af dem kunde undvaras.
Följaktligen gjordes inga strykningar
i pjäsen, och tack vare snabbare
marscher under Rostand s anförarskap
lyckades vi draga igenom den på skaplig
tid. Och om vi också öfverskridit
midnatt är jag förvissad om att
publiken skulle ha stannat, ty hvar ha väl
så många populära element hopats i
ett och samma stycke 1 »Cyrano» är
fylld af handling och väcker de
ädlaste känslor, det är roligt, det är
fyndigt, det innehåller tjusande lyrik, en
behagfull kärlekshistoria, en myckenhet
strid, öfversitteri, skräfvel — hvar finns
väl dess make? Jag spelade med i alla
fyrahundra föreställningarna utan att
skolka mer än en vecka, då jag var
sjuk, och jag kan ärligt säga, att jag
njöt af dem alla —–––––
• • •
Då det gällde att inhämta
upplysningar om denne unge dramaturg, var
det helt naturligt att gå från Coquelin
till Sarah Bernhardt. Ty om den förre
så till vida haft det förnämligaste
stycket af Rostand, så har den senare fått
tre som ingalunda äro af obetydligare
värde — La Princesse Lointaine, La
Samaritaine och L’Aiglon.
Hon mottog mig på sin egen teater
just då hon kommit från en repetition
af Hamlet, och hon var mycket
medtagen efter en timmes arbete af
ihärdigaste slag. Och likväl . . . hvilken
ändring i hållningen, hvilken ljusglimt
i ögonen vid nämnandet af Rostand’s
namnl Man skulle tro honom vara en
envåldshärskare eller en halfgud. Den
stora konstnärinnan är mera glödande
i sin hyllningsgärd än själfva Coquelin.
Rostand är beundransvärd, han är
underbar och hon talar om sina egna
förbindelser med honom i ett tonfall
af djupaste tacksamhet. Han är
mästaren, hon det medgörliga
instrumentet. Hvad han skrifver står utan
jämförelse, hvad han önskar är lag.
— Jag tackar Gud, monsieur, att
han låtit mig vara vid lif nu för att
få tolka åtminstone en del af hvad
detta stora snille kommer att alstra.
Om Rostand skulle dö blefve det en
olycka för människosläktet, ty han
inför ett nytt skede i dramat — ett rent
och sundt skede. Om Rostand skulle
dö — ja, då tror jag att jag själf
äf-ven skulle vilja dö.
Hon fortsatte, i det hon talade om
sina egna starka sinnesrörelser, då hon
spelade »Samaritanskan» samt om dess
värkan på publiken. — Rollen
utmattar mig mera än någon som jag
hittills tolkat, detta på grund af sin
andliga intensitet. Ni vet att jag är en
troende i likhet med Rostand, och
stycket blir värklighet för mig hvarje
gång jag genomspelar detsamma .. .
Och publiken . . . ack, om ni endast
såge hur den packar teatern hvarje år
vid påsk, då »Samaritanskan» står på
affischen! Alla slags människor komma,
sådana som aldrig gå i kyrkan,
kvinnor som felat, präster, barn och
gubbar. Och då de lyssna till den enkla
fabeln röras de ända in i hjärtat, de
gråta, de bedja. Jag är förvissad om
att detta stycke gör mera godt här i
världen än många predikningar.
# # #
Sedan vi nu meddelat dessa ur
andra hand hämtade upplysningar om
Rostand vilja vi i läsarens sällskap
af-lägga ett besök hos mannen själf i
hans eleganta hotell vid Rue Alphonse
de Neuville, knappast tre minuters
promenadväg från Sarah Bernhardts
förtjusande hem.
Därinne är det breda trappor och
högt i taket och ögat irrar fritt från
rum till rum mellan pelare, draperade
hvalf och breda glasdörrar. På
väggarna finnas gobeliner och mörka
målningar, under föttema mjuka mattor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
