Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.värklig tilldragelse som någonsin
skakat mig så djupt som nedskrifvandet
af det ställe i andra akten af
»Samaritanskan *, där Jesus förlåter och tröstar
den ångerfulla kvinnan.
* * *
Samtalet gled nu in på andra,
mindre betydelsefulla, ämnen samt
öfver-gick slutligen till hjulsport och
amatörfotografi, med h vilka båda sysselsätt-
ningar Rostand brukar förströ sig på
lediga stunder.
Den utländske journalist, som vi här
anfört, sammanfattar sina intryck af
Edmond Rostand’s personlighet
sålunda att han är en intagande
människa med en behaglig blandning af
allvar och skämt, alldeles fri från
dumheter och inbilskhet, helt och hållet
uppgående i sitt arbete.
VI VANDRINGSMÄN.
Vi vandringsmän igenom tiden: —
mot skuggornas och dödens dunkla dal
vår väg skall stupa, när vår dag är liden
och aftonvinden susar sval.
Hur mörkt, bur trångt blir icke huset,
där hvarje dörr för in och ingen ut,
så må vi fröjdas, då vi gå i ljuset
åt hvaije lefnadens minut!
Som jag förtviflad mina armar slingrar
kring vännens hals, som evigt från mig går,
jag håller lifvet fast med stela fingrar,
när dagens sista timme slår.
Jag älskar lifvet, som det träd, som räcker
mig fruktens saftigt röda rikedom,
jag älskar det som örtagård, som sträcker
emot mig gröna blad och daggig blom.
Jag hatar döden, såsom den, som stör mig
uti en soligt fager morgondröm,
som fors, som hotar lurande framför mig
vid färden på en klarblå ström.
Jag hatar döden, som den gåta,
som värden satt oss för vid fastens fröjd,
den grumlar glädjen, den gör kinder våta,
dess hemlighet blir aldrig röjd.
I bröder vandringsmän, så låt oss
ej göra vandringen än mera svår
med tunga bördor, när dock döden står
vid vägens slut och skrattar åt oss!
Med ränseln packad af bekymmer tunga
som sten vi stretade i mången brant
— hvad båtar det? — Nej, ränseln slunga
vi från oss här på vägens kant!
Och hand i hand vid klang af strängar
och sång af flöjter tåga vi till dans,
vi vilja dansa öfver lifvets ängar
som glada barn i sol och glans!
Vi dansa ända fram till gropen,
där döden väntande ironiskt ler —
den gamle grinaren, hvad han blir snopen
då han vår lätta packning ser.
Oscar Stjerne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
