Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ler voro skrumpna, och hans båt tung.
Inspektorn var ung, och hans båt lätt.
Allt närmare kom förföljam. En tom
förtviflan grep Johannes, han släppte
årorna. — — — Snipan sköt upp.
Inspektom reste sig. Hans ansikte var
förvridet af ilska.
»Hva fa-en tar du däj till, din
fatti-stryker?» röt han och slog till gubben
öfver axlarna med en åra. — — —
Ja, nu sitter du vid gluggen igen
Johannes. Det är inget spett för
dörren, — men ett stort, tungt hänglås.
Ät din sådgröt och din härskna sill
hela sommaren och hösten, men låt
bli att drömma, ty då blir du galen,
och det är bäst för dig. Så kommer
den förskräckliga vintern. Gör då ett
nytt försök. Det blir det sista. Du
kan ej uthärda en vinter till.
SKRATTPROGRAM.
Jag är dramatiskt kannibalisk. Jag vill
ha kött och blod på scenen,
lef-vande, påtaglig värklighet, människor,
ställda i obarmhärtiga konflikter,
mot-lopp, handlingsvälde, lidelsehvirfvel.
Röd tråd skall lysa som
morgon-eller aftonrodnad, lifvande, förtärande.
Kamp, hänryckning. Våldsam
stegring, ut mot det oändliga. Därför är
jag förälskad i Strindbergs pjäser.
Han är både realist och mystiker —
hel sanning, inte bara half. Hans
figurer äro ideella atleter, man ser
deras muskler spända, de skapa
handling, de rifvas själfva med af den —
det är storm, ödet åskar . . .
Allt detta vill jag ha. Jag längtar
att svindla inför det bottenlösa,
topplösa, intet i höjd och djup.
Men de starka andarne äro få hos
oss. Det gäller att ta hvad man får,
plocka till sig, under sympati, det
bästa i allt — i lifvet, i konsten, i
lifvets konst, skådespelet.
Tre Hedbergar skrifva för scenen
— Frans den gamle, som gjort cirka
100 pjäser, Tor med hammaren i
Svenska Dagbladet, och slutligen Karl,
lustspel sförfattare.
Kritisk metod här i staden: man
redogör för arbetets innehåll, drar
därigenom substans ur pjäsen, om hvars
situationsföljd publiken bör vara
okunnig för att på teatern känna nyhetens
fläkt. Metoden är artig mot
författaren — recensenten visar därigenom,
att han icke anser nyfikenheten —
människans mest framträdande
egenskap — nödvändig för att stycket
skall locka folk, utan dess
konstnärliga förtjänster skola, trots
offentliggjord idéresumé, kunna samla,
intressera publiken.
Inför Karl Hedbergs »Hjärtats
begär» har kritiken inte kunnat plocka
ut handlingen — där finns föga sådan.
Jag skulle knappt kunna säga, hvad
lustspelet innehåller i idé,
handlings-gång. Röd tråd lyser — med sin
frånvaro. Det är ett kåseri, roligt prat
i tre akter, en härfva lustighetstrådar.
Just sådant som stockholmaren älskar,
utan att behöfva dra upp sin hjärna.
Kostliga situationer, lätt humor,
repliker, som komiskt kontrastera, infall,
jagande hvarandra, spiritualitet,
elegans. Kvickheter af det gedigna slag,
som duga att utskära och tillämpa på
lifvets förhållanden, finnas här ej —
dialogen skapar kvickhetema, omedel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
