Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af vederbörande att ha velat poussera
honom som buffasångare; hvarken hans
figur eller röst eger härför tillräcklig
smidighet. För det trohjärtade,
gemytfulla hos Sachs lyckas han däremot
finna uttryck. Apparition, hållning och
rörelser hade dessutom fått öfver sig
något vinnande stil- och måttfullt, som
var egnadt att ge illusion. Både till
mask och stämma påminte hrLejdström
icke så litet om Van Roy i feayreuth.
Lika förvånande förträfflig var hr Forsell
som Beckmesser; i motsats till hr
Lejd-ström är denne sångare framför allt
buflfa-artist. Hans röst äger icke så
mycken värme, som glans och smidighet.
Spelet var visserligen icke fritt från
öfver-drifter, men typen var rätt träffad och
karaktäristiken förvånande väl
genomförd. Fm Lindberg var förtjusande fin
och älskvärd som Eva och lyckades äfven
i sången öfverraskande väl — framför allt
var det poesi öfver gestalten — och hr
Ödmann var lika förvånande ungdomlig
som alltid i dylika roller; hans röst har
ju ännu kvar mycket af sitt bedårande
silfverskimmer. Deklamationen äger
emellertid som kändt är, icke alltid
tillräcklig finhet. Hr Adami visade sig
rutinerad och flink som David,
hvar-emot fhi Jungstedt kunde utvecklat mer
komisk talang som Lena. Fru
Schu-mann-Heink, hvars hela groteska
apparition här passade oförlikneligt, är för
alla, som haft tillfälle att beundra
henne i Bayreuth, i detta parti
oförglömlig. Hr Söderman visade i Kothners
lilla parti, hvad en säker och skolad
artist kan göra äfven af rena biroller,
och hr Sellergren var äfvenledes väl
på sin plats som Pogner hvars stora
harang i sångarscenen han framförde med
rätt mycken kraft, om också icke alltid
med tillräckligt uttryck.
Samtidigt med att operan slog detta
stora slag, gasterade där en tysk tenor
från Dresden, hr Anthes, som
emellertid hade oturen att råka ut för vokal
indisposition till följd af vårt nyckfulla
vårväder, något som förkortade hans
gästspel, som eljes särskildt i
Wagner-roller kunde ha varit intressant. Det
visade trots indispositionen sångarens
demoniskt lidelsefulle Tannhäuser, hvars
Rom-resa deklamerades med en konst,
som för våra sångare blir
önsknings-mål. Vid denna föreställning uppträdde
fru Östberg, som nära nog är vår enda
Wagner-sångerska, åter som Elisabeth
och framförde med oförliknelig aplomb
och stor stil detta parti, som fordrar ej
ringa konst. Röstbegåfvade debutanter
göra här ej tillfyllest. Intressanta och
väl individualiserade
skådespelarfram-ställningar lämnade hr Anthes som
Turrido och Pajazzon äfvensom som
José i Carmen, där hans vackra stämma
äfven var särdeles till sin fördel.
I konsertsalame har under April varit
mycket lifligt. Jag har nu endast
utrymme att i största hast omnämna den
tyska orkestern, Leipzigs
Philharmoni-ker, kapellmästare Hans Winderstein,
som gästat oss, och med sina
prestationer framkallat verklig sensation. Hvad
en temperamentfull, eldig dirigent i
besittning af en säk^r talang kan
genom trägen öfning och sträng disciplin
göra äfven af en orkester, som ej
rekryterats af idel framstående förmågor, såg
man här. Särskildt Wagner utfördes
förträffligt, men äfven Beethoven —
framförallt de bägge Fidelio- och
Leo-nora-ouvertyrerna, spelade med
oförliknelig eld och bravur.
Till slut några ord om »Den sköna
Helena» på svenska teatern, som roade
mig — skall jag bekänna det? —
obe-skrifligt. Det är endast Offenbachs
operetter, hvilka äro verkliga konstverk,
alla de andra i synnerhet de tyska —
undantag Läderlappen — äro bredvid
dessa kvicka skapelser endast klumpiga
mach verk. Anna Norrie har den
spiritualitet, som höfves en operettens
prä-stinna, hr Schiicker har en röst, som
verkligen är praktfull, fru Meissner är
en Orestes, som liksom de begge
hetä-rernas sköna representanter förtjäna alla
loford. Boccaccio roade mig naturligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
