Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»kosteligt» medel motgift och falian
-desot och äfven detta blir på ett
skamligt sätt »mycket förfalskad t med
annat brändt horn.»
Talrika och ofta mycket
märkvärdiga äro de af våra inhemska
djur tillredda läkemedlen. Den
stackars räfven i synnerhet måste sitta
hårdt emellan. Hans lunga hjälper
mot alla upptänkliga bröstsjukdomar,
hans tunga, buren i en sidenduk
omkring halsen, botar sura eller »med
en fall öfverdragna» ögon, hans talg
är nyttig för darrande lemmar, hans
olja (som fås på det mycket
kani-baliska sättet, att man kokar
stycken af en lefvande flådd räf
tillsammans med bomolja och brunnsvatten)
befriar från podager, rygg- och
höftsmärtor. Men äfven igelkotten,
gräf-lingen, björnen och vesslan lämna
dyrbara läkemedel, till och med
marsharen måste, lefvande bränd till
pulver och blandad med vin, fördrifva
stenplågor.
Dock, hvad äro dessa medel mot
de underbara läkemedel, som de lägre
djuren lämna! Så hafva vi t. ex.
paddan, »ett mycket gammalt djur»,
som har »sitt hjärta i halsen», »ett
giftigt ansikte» och »ett vildt
angrepp. » Hvem skulle väl som hört den
sång, med hvilken hon »framgår»,
kunna tro, att i hennes hufvud
finnes en sten, som, om den bäres af
människor, »betvingar gift.» Eller
hvem skulle icke förvåna sig, då han
hör, att det af snäckor destillerade
vattnet tjänar till att härda järn?
De tvä märkvärdigaste varelserna
bland »jordens djur» äro basilisken
(Basiliscus regulus) öch lindormen
(Draco). Om den förra, som har
gestalten af en liten tupp med en lång
ödlesvans, berättar Lonicerus: »Han
är konungen bland ormarne, och så
snart han ser en människa, dödar
han henne. Har ett krönt hufvud
två kvarter långt och mycket
spetsiga, röda ögon. Han lär födas af
en tupp, ty tuppen lägger på sin
högsta ålderdom ett ägg, hvarur en
basilisk kommer. Af vesslorna
öf-vervinnes och dödas basilisken.
Af lindormen eller draken lämnar
han, då det i Arabien och Afrika
finnes fyra olika slag af detta
ohyggliga djur, tre afbildningar och säger
i sin beskrifning öfver den bland
annat: »Där lindormen bor, förgiftar
han luften. Har sin kraft icke i
tänderna utan i svansen. Och skadar
mer med att slå än bita» Ur
lind-ormarnes hjärna skär man en sten,
kallad dracantias; om man icke tager
ifrån honom den, medan han lefver,
så är det ingen sten; så snart han
dör, försvinner den. För drakfett
fly alla giftiga djur.»
Språnget från drakarne och
paddorna till fåglarne är vanligen
tämligen långt; för vår lärde man slås
dock en bro öfver klyftan mellan
dessa så olikartade djur på det
bekvämaste genom den underbara sten,
som äfven några bland luftens
invånare gömma i sin kropp eller i sitt
bo. En sten har svalan, den heter
cheledonius och botar för
sömnvandring och fallandesot; och en sten
har äfven örnen; man kallar den
aétites, och den begagnas likaledes
mot fallandesot. Men det är icke
lätt att få tag i dessa stenar.
Örnstenen kommer frän Indien; för att
ia en svalsten, måste man noga gifva
akt på dessa fåglars bon. Sitta
nämligen ungarne i boet med stjärtarne
mot hvarandra, så är allt sökande
förgäfves, bo de däremot fridsamt
»med mun till mun» i boet, så är
det ett säkert kännetecken, att
endera af föräldrarne bär klenoden i
sin lefver.
Många andra märkvärdiga saker
skall man fa reda på, om man
nog-grannt studerar fågelbona. Då skall
man i örnnästet fa se, huru den
gamle fågeln griper sina ungar med
klorna och håller dem mot solens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
