Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
njutning att med munnen draga in
dess ånga i sina kroppar.
Men låtom oss nu gifva en
fullständig bild af en växt, som
Loni-cerus, enligt grundsatsen »det bästa
till sist», själf satt i slutet på första
delen. Må den värde doktorn genast
få ordet.
»För att afsluta denna text om
träden och buskarne måste jag
till-lägga och beskrifva historien om
andträdet, d. v. s. det träd, ur hvars
frukt lefvande änder, som användas
till mat, framväxa. Och det låter
väl löjligt och otroligt, att änder eller
fåglar kunna växa på träd, såsom det
omförmäles i de skotska krönikorna
och såsom äfven Olaus Magnus
skrif-vet i nittonde boken af sin nordiska
historia, nämligen att på öarne
Or-chadibs i Skottland finnas vid hafvet
träd, ur hvilkas frukter, som äro så
stora som små musslor, när de falla i
vattnet eller hafvet, änder krypa fram,
som sedan få vingar och flyga till
de andra vildänderna eller ankorna.
Ehuru detta låter mycket underbart
och sällsamt, så är det dock icke en
fabel utan äger värkligen rum och
öfverensstämmer sålunda med
sanningen, och det betyga också angli
(engelsmännen) i sin örtabok, att de
själfva hafva sett.
Det växer sådana frukter på några
träd vid hafvets stränder, och de äro
små runda, smala, hvita, mjuka
glänsande musslor, liknande en hoppressad
mandelkärna, hänga såsom en frukt
pä träden, och då de falla ned i
vattnet, öppna de sig, och små
änder krypa ut, växa till och flyga
bort till andra änder och vid
vintertiden, då vattnet är fruset,
fångas på isen och begagnas till föda.
Men de som falla på torra landet
fördärfvas.
Så finner man också på gamla skepp,
som länge stätt vid stranden, dylika
musslor häcka på de mossbelupna,
tjocka, halfruttna svamparne under
skeppsbogen, och ur dem framkrypa
också änder, när de falla i vattnet.
Smaken på dessa änders kött är lik
de vilda ändernas eller vildgässens.
Den som icke vill sätta tro till
detta, han må resa till de nämnda
länderna och taga dessa saker i
ögonsikte.»
Låtom oss nu vända oss till den
sista delen af »örtaboken», som
innehåller beskrifningar öfver djuren,
metallerna, ädelstenarne och de
»stelnade safterna.» Denna del upptager
visserligen blott de sista 144 sidorna
af hela verkets 760, är därför
betydligt mer kortfattad, men bjuder
det oaktadt på nästan ännu mer lä-,
rorika och muntrande saker än de
båda första delarne. Djurens
klassindelningar är mycket enkel: jordens
djur, fåglar och fiskar. Man
förvånar sig därför icke öfver att strax
efter mullvaden finna grodan, myran
och skorpionen och bredvid isflgeln
finna flädermusen och biet.
Bland dejordens djur, som vi pläga
kalla däggdjur, väcker i synnerhet
enhörningen (Unicornu) vår
uppmärksamhet. Det är ett »ensligt, vildt
djur i India med en hästs form och
man, med en hjorts hufvud, en
elefants fötter och ett vildsvins svans.»
Dess hår är gult, dess röst rytande,
såsom en särskild prydnad bär det
ett två alnar långt spetsigt horn midt
i pannan. »Detta djur fångas icke
lefvande, utan när det strider mot
lejonet, mot hvilket det är fiendtligt,
så ställer sig lejonet mot ett träd,
så löper enhörningen i fullt traf mot
lejonet och förmenar sig bringa det
om lifvet med hornet, så viker
lejonet undan den, och fastnar
enhörningen med sitt horn i trädet och
bringas så om lifvet af lejonet.»
Den olyckliga omständigheten, att
på detta sätt alla enhörningar
uppätas af lejon, har man sålunda att
tillskrifva det, att Lonicerus känner
till endaät djurets horn såsom ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
