Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På morgonen hade hon, så matt och
svag som hon var, sett något blänka
på fönsterbordet. Och se, det var den
saknade vigselringen. Ingen hade
funnit den och lagt dit den. Jo, jo, det
var första barnet som bröt makten.
Sådant brukade hända dem i andra
led, men öfver det tredje hade det
makten.
»Dumt prat!» svarade sonen, och så
stod bröllopet.
Det var fullt af gäster i huset och
glädjen stod högt i tak, du skall tro
det var en fin middag med härliga
viner och rosor som brunno röda i
vaserna, ty de hade råd till det många
gånger. Det var släktingar från när
och fjärran och bruden var ung och
vacker med grön myrten i håret och
röda rosor på kinderna. Men mot
kvällen blefvo de hvita.
Ja, det är en otäck historia det häi,
skall du tro, men jag berättar som
jag har hört den. På kvällen låg
brudgummen död med en kula genom
hjärtat, om den kom af våda eller med
vilja, det blef aldrig utrönt. Men en
af bröllopsgästerna hade i ett af
sidorummen visat de andra ett laddadt
gevär, som alltid hängde på väggen öfver
soffan. Pang! Och så var det slut.
Härinne, här, där jag sitter, hade
de stått, när prästen vigde dem. Nästa
kväll stod här en svart kista bland
bröllopsblommorna . . .
Tja, änkan, som ännu var jungfru,
blef 90m tokig, och den gamla modem
mumlade och mumlade: »Det var det
jag sade honom, förbannelsen,
förbannelsen.»
Då de drogo bort med liket, stängde
de dörrarna, den gamla hade fått en
fix idé, att allt skulle stå till evärdliga
tider som det var just vid den
bröllopsmiddagen, som på samma gång
blef en begrafning. På det sättet ville
hon bryta förbannelsen, som tung legat
öfver en bondesläkt i hvart tredje led.
Nej, han var den siste, och ingen
af komma. Änkan? Jo, hon lefver än
i en liten stuga afskild från världen.
Jorden hyr hon ut, men huset skall
multna ned öfver förbannelsen ... På
samma sätt som när det lämnades.
Förbannelsen? Ja, jag vet inte hvaraf
den kom. Sägnen talar om en som
dog af sviken kärlek och i sin
dödsstund slungade ut den öfver
bedragaren, hvad vet jag! De säga att det
skymtar som af ljus härinne ibland om
höstnätterna. Skrock, förmodar jag,
men . . .
Tycker du inte att det känns otäckt
härinne? Tyst. . . Jag tyckte alldeles
att det rörde sig någon därute.
Kom, det gröna fegljuset kväljer mig
och detta gullfransade, röda
sammets-täcke och de vissnade blommorna och
bladen! Kom, jag tycker det mumlar
härinne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
