Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under det de grofva furoma, de
smärta björkame vände kronorna i djupet.
— Sagotjärn borde namnet med skäl
ha varit eller drömvattnet, ty luften
dallrade liksom af vingeslag och
hviskningar eller undertryckta små skratt.
.. . Man ler invärtes åt så’nt . . . och
ryser i skymningen, springer bort, men
kan inte låta bli att komma tillbaka.
Hit brukade Göli gå, då hon var
liten.
— För Guds skull, stinta, gå inte dit
i skymningen eller sedan det har
mörknat! hade fadern sagt.
— Hvarför det då? —
— Jo för att... ja, det begriper du
inte. Knalla dig bara därifrån, när det
är dags att klafva in Gullros! —
Eller drömde hon sig till minnes
eldfiske om hösten, ljustring?
Då är det också något konstigt, det
vet den som varit med. Skogen står
som en svart mur rundt kring sjön,
och skenet från lysjämet faller
brand-färgande och skarpt på föremålen
närmast, på strandstename och grenar,
som skjuta ut, på vassen och vattnet
närmast intill. Det är så grannt, så
grannt, men kusligt tillika.
Skogstan-kar komma då. Sakta smyga de först
och försiktigt som räfvar, så få de
bättre fart — nattfågelns vingar —
håll dem tillbaka, om du kan, från
vägar, som dagar och sol ingenting
veta om! Det blir lif i bäcksvarta
döl-jor, i bäckar, som flyta åt norr;
snåren bli fulla med ansikten —
toppmössor, långa näsor, skägg, som nå
till knäna, breda grinande munnar. . .
>Tvi, tvi, Gud bevare mig från allt
ondt i Jesu namn, låt mig inte råka i!»
— Eller hvad kunde det annars
vara, som oroade henne, som rörde
upp bottenvågor i denna källrena,
afsides solsjö?
Ack, Göli var inte som andra —
gudskelof!
— Den som ändå mindes och
kunde tala om allt! Hur innerligt grann
hon var — som en nylöfvad björk i
bärgssnedden, när kvällsfågring
skimrar öfver stupande branter, öfver
mil-sträckor af gröna toppar; hon var i
lekstugor mjuk, lätt och förtrollande,
så att till och med de starkaste karlar
blefvo hufvudyra efter en dans med
henne. Och den gången på
Brint-bärget — man vet inte hur det bar
till, att hon stod däruppe en
sommarkväll, sjöng och drömde som vanligt,
tills hon förlorade medvetandet och
blef liggande på hällen ...
För se, vek var hon, och det
vackra, hon mötte på sin väg, kändes
ända till märgen hos henne. Så är
inte med alla.
Att nu veta det hon är borta —
tyst vid Lingåsen och ensligt — och
så vara tvungen att tala om det sista.
Han i sett den sköflande rothackan
svängas mot stammen till en blommande
apel?
Kunde någon tro, att den onde
skulle nännas skadskjuta Vår Herres
hvitaste, vackraste dufva?
De kommo en lång rad uppåt
skogen med pinglande selklockor och
skramlande kälkkedjor. Det var på
förjulsvintem. De kommo med yxor
och sågar under hojt och bråk; det
blef ett annat lif i högstammiga
talldungar, på basvägar, utefter
vattendragen. De kommo vinter på vinter
med allt skarpare yxor. I de stora
glesen vardt det fullt vinddrag
norrifrån — nakna slätter med rishögar och
stubbar . . . å, skogen!
Så kom han in i stugan, den där
tummaren, basen — hvad gör väl hans
namn till saken! Och tänk, Göli
sprang inte bort och gömde sig i
å-mynnet, dolde sig inte under isen i
Näcktjärn, medan tid var. Hvarför
gjorde hon inte det? Hade hon bara
vetat. . .
Det var något till storpratare, mån
I tro! Byggmästare — luftslott
timrade han med tungan, så att det stod
härliga till. Bevars, det skulle bli så
herrskapshögt i tak i huset deras —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
