Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans och Gölis blifvande hem —
fönster som kyrkfönster och blommor,
blommor, blommor — de skulle rent
af flytta sommaren med sig in.
Och du lyddes och log, Gölil
Inte skulle där tryta ljuflighet och
ljus och inte en fläkt af kyla få
smyga sig in.
Å stinta, att du kudde ta en slik
• glänsande ring kring tufvan för ett
guldbandi Visste du inte, att
äspin-gen är farligast, när han ligger i
solbackar med glans och prål på iskalla
fjäll?
Men hur skulle du också kunna
veta det! Nej, nej, det kunde <Ju
inte! Du såg inåt i glädje, du, som
vanligt — åt solsidan bara — inte
utåt i grått, ännu mindre bakåt på
långskuggor, Göli. . . hjärtans solbarnet
vårt, hvart tog du vägen!
När så föret i slutet af mars slög
upp, kapades skaften af yxorna, som
gömdes i kontarne, ryggknäckta
benstommar med hästskinn öfver fingos i
skaklame, och hän i riktning mot
bygden hördes pinglet af lockklockorna.
Gud hjälpe! Gud hjälpel gaf ekot
från de kala kullame till svar. Det
hörde inte karlame som körde. De
hade fickorna fulla af söliga sedlar
och på kälkame, tomma, rundbukiga,
jämbandade kärl, som gapade efter
påfyllning. De voro karlakarlar de
där, utan onödig vekhet i sinnena.
Byggdens enkla, rena seder, dess dygd
och heder, förmågan att bära
fattigdomen med rak rygg och så något
annat — något onämnbart — hade de
sköflat, trampat ned.
Sist i raden åkte där någon, som
svepte tulubben om sig till skydd mot
hedens isande andedräkt. Det var
han, stortrasten, som lofvat draga så
mjuka strån till sommarboet. Den
stackars honan satt ensam på kvist, tyst.
Ensam? Ack, om det varit så väl!
Sätt dig att vänta, stinta, vid
fönstret, att inte brefvet, du skulle få,
går förbi! Gå upp på kullen och se
efter, om inte budet kommer med
något litet rundt föremål i ett papper;
han tog ju mått af ring åt dig? Och
så för all del glöm inte att skicka
ned till kyrkan och fråga, om lysning
är beställd, som sagdt och aftaladt var!
Vänta fick du, Göli, eller hur?
— April. . . Maj . .. Juni . . . Nej,
ingenting! — f)et kom en höst med
sorg och en vinter med stort elände;
men så blef det då vår igen,
försommar, och björkame kring Näcktjärn
skiftade i spädgrönt — då.. . .
Då ändtligen bäddades Gölis
brudsäng.
Själf låg hon, bunden, där och
fantiserade, styrde och ställde till bröUop
— i tankarne. Det var så mycket
i tankarne. Det var så mycket att
ordna om, och fint ville hon ha på
sin hedersdag. Gudmund, stackare,
stod bredvid och tog emot order han.
De skulle klä i kammaren med
björkar rundtorn, med sjöblad och
vatten-rosor, så att det blefve som vid
Näck-tjärn, bädda högsäng under brudlåtar
och sång . — »Ja då, stinta! . . . Fiolen
skulle sjunga i långliga drag, ljufligt
som sydlig vind öfver Brintbärget om
aftnarne eller som orgeln, då Göli stod
på gången. Hade han glömt hennes
polska nu . . . den där, som hon grät och
log sig till sömns vid, då hon var
liten?
— Kära Göli, nej då! Den mindes
han nog. Och tyget till
brudklädnin-gen sedan — kvällsblått till ränning
och solrödt till inslag . . . Stjärnor skulle
ta’s in i skymningen och hängas upp
öfver spiseln, öfver dörren och spegeln.
— Och allra vackrast blir det, då du
hvälfver en rägnbåge öfver brudsängen,
far . . . hör du det!?
Ja då! — Gudmund lofvade med
rosslig och bruten stämma att styra
allt till det bästa.
Så en morgon fram i juni tröttnade
hans flicka på det myckna bråket,
glömde allsammans, som det tycktes,
och slumrade in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
