Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att bjuda på middag, gjorde
promenader utåt landet i sällskap, med mera
dylikt. Dessutom besökte de samma
kafé, voro båda frimurare och tillhörde
samma loge — i få ord sagdt, de voro
vänner! Ja, Chouets död var utan
tvif-vel, måste vara ett tungt slag för
Greu-bol, som varit den aflidnes äldste och,
när allt kom omkring, äfven intimaste
vän. Slaget träffade honom, Greubol
hårdare än andra. Det träffade midt
i hjärtat. Ty det var ju hans
barndoms lekkamrat, den ende oersättlige.
Och Greubol insåg till fullo, att det
var hans pligt att känna sig djupt
be-dröfvad, För att bli ännu ledsnare än
han var, sökte han föreställa sig, huru
Chouet såg ut som död, där han nu
låg blek och stel och kall. Han sade
sig, att vännen Chouet aldrig mer skulle
resa sig upp, aldrig mer skratta sitt
glada skratt, aldrig mer komma emot
honom med utsträckt hand och säga:
»tjänis, gamle hederspascha, hur står
det till?» Och han tänkte på de
rysligaste saker, på nöd och elände, på
begrafningsvärser och liks förvandling,
på kistans tillspikande och den sista,
oåterkalleligt sista färden till den mörka,
djupa grafven därborta på
kyrkogården. Litet emellan mumlade han för
sig själf: »stoft äro vi alla . . . stoft
äro vi alla!» Följden af allt detta var
att Greubol, när han ringde på Chouets
dörr, erfor en känsla, som mycket nära
liknade värklig rörelse.
Claudine, tjänsteflickan, bad honom
stiga in i salongen. Där satt den
väl-födda fru Chouet, rödgråten och
svartklädd, bekvämt tillbakalutad i en länstol.
Greubol tryckte hennes hand utan
att säga ett ord — han ville därmed
låta förstå, att tystnaden var det enda
värdiga uttrycket för hans djupa smärta.
Efter en liten stund sade han de
enkla och väl valda orden: »jag har
förlorat en sann vän.»
Fru Chouet började gråta. Inför
dessa tårar kom Greubol plötsligt ihåg
sin egen känslolöshet på morgonen,
och han kände sig dubbelt skamsen.
Den atmosfär af värdighet och allvar,
som plägar fylla den boning, där döden
gästat, började att utöfva sin värkan
på honom. Rundt omkring sig såg
han de gamla välbekanta möblerna, de
stodo på sina vanliga platser och allt
var som förr — samma1 salong, (endast
vid fastliga tillfällen använd förrästen)
dit man efter en måhända allt för
riklig middag brukat draga sig tillbaka,
försatt i sitt mildaste och soligaste
lynne under inflytande af en lycklig
matsmältning 1 Emellertid fortfor fru
Chouet att gråta. Slutligen torkade
hon sig i ögonen och sade: »Han
höll så mycket af er. Många, många
gånger sade han till mig: Greubol
är min bäste vän 1 Och ett sådant
förtroende han hyste för ert omdöme
sedan 1 Han påstod alltid, att ingen
förstod sig på affärer så bra som ni.
Ack, herr Greubol, vill ni icke göra
mig den glädjen att gå bland de
närmaste slägtingarne, när vi följa honom
till grafven?»
Greubol gaf under djup rörelse sitt
bifall.
»Ja, Chouet var en god och trofast
vän», sade han om en stund. »Var
det sista mycket svårt?»
Nej, det var det icke. Mänskligt
att döma åtminstone fick han en lätt
död, förklarade fru Chouet. Claudine
brukade för hvarje kväll bära in vann
mjölk och konjak till honom, och i
går hade just fru Chouet sagt åt henne:
»kom ihåg att herrn skall ha sin mjölk
riktigt kokhet, och glöm inte att hälla
i konjaken.» När så Claudine kom
in i sjukrummet, mådde han rätt väl,
var litet för röd i ansigtet kanhända,
men det trodde hon kom sig af, att
han hade täcket ända upp till hakan.
»Ställ mjölken der, min ängel*, sade
han åt Claudine och blickade mot
nattduksbordet. Ty han tyckte om
att skämta en smula, ja, man kunde
då säga att han ända in i döden
hade kvar sitt solljusa lynne — det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
