Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade han en scen med sin kompanjon
Miville, mottog därefter besök af gamle
Hongre, som emellertid höll stånd
alldeles beundransvärdt, disputerade sedan
i politik med sin svurne motståndare,
herr Polykarpus Rouge, och när han
slutligen kom till restauranten för att
äta frukost och läste »höns med
mayonnaise» på matsedeln, smorde han
kråset rätt eftertryckligt, ty det var en
af hans favoriträtter. Han skämtade
glädtigt med uppasserskan, den lilla
blonda Suzette, tog sig så ett parti
écarté med Legendre och vann — en
fästmiddag, hvarefter han gick upp på
kontoret igen och skref ett tiotal bref
samt undertecknade väl tjugu
affärshandlingar. Ja, i sanning, han tänkte
icke på Chouet!
Han var emellertid uppbragt på sig
själf öfver denna brottsliga likgiltighet,
det gällde ju en så gammal kär vän,
som han druckit månget glas och
spelat månget trefligt parti med — i hvars
sällskap han, kort sagdt, ofta brukat
göra sig glada dagar. Han tyckte att
detta oväntade dödsfall borde gjort ett
djupare intryck på honom, han försökte
att känna sig mycket ledsen, men det
gick inte. En smula stolt öfver att
hafva en nyhet att omtala och ifrig att
hos andra väcka ett deltagande, som
han själf icke mäktade erfara, vände
han sig till en hvar han träffade på,
och sade:
»Ja, ni vet väl af . . .»
»Nej, hvad då?»
»Ack jo, Chouet är död.»
»Åh, är han det?»
Och det var alltsammans I Det
lönade knappt mödan att försöka!
Men när klockan närmade sig
femslaget, stod det med ens klart för
honom, att han var skyldig sig själf —
och skyldig ffu Chouet — att göra ett
sorgebesök. Han gick hem, iklädde
sig den reglem en terade svarta kostymen,
borstade omsorgsfullt sin höga hatt och
begaf sig i väg.
Det såg gladt och lifligt ut på ga-
torna, och den stora staden erbjöd en
tafla, full af färg och omväxling. De
flästa människor hade hyligen
återkommit från sommarvistelsen på landet,
man träffade bekanta, som man icke
råkat på länge, man tryckte hvarandras
händer och utbytte hälsningar och
leenden. Egendomligt nog fann Greubol
denna dag ett alldeles särskildt nöje i
att betrakta det rörliga skådespelet
omkring sig, och likaså dröjde hans
blickar med mer än vanlig förtjusning vid
aftonhimmelns underbara färgtoner, då
skymningen sakta sänkte sig öfver
stadens kajer och broar.
Hän tog en omväg för att icke
komma så fort ffarn. Där han gick,
sträf-vade han af alla krafter att försjunka
i en andaktsfullt sorgsen stämning,
lämpad efter stunden och omständigheterna,
ty han ville känna så, som det höfdes
en normalt utväcklad människa under
en dylik vandring. Till den ändan
framkallade han Chouets bild för sitt
inre öga. Greubol tyckte sig återse
sin vän ännu en gång — han såg så
tydligt för sig hans korrekta hållning,
hans skämtsamma blinkning med
ögonen, den lilla vårtan, som han hade
på pekfingret, den mörka hårlocken,
som föll ned öfver hans låga, breda
panna! Och han erinrade sig,
huru-ledes Chouet, när han satte sig till
bords, brukade väckla upp servetten
och sticka in den mellan kragen och
halsen, han mindes noga den rörelse,
hvarmed . han plägade torka bort ölet
från sina mustascher, kom ihåg hans
skratt och hans sätt att harkla sig, och
hur han såg ut, när han satt där med
korten i hand och fick ropa ett
triumferande: »fjorton äss och fjorton
damer . . . skulle tro det heter duga, det!»
De hade gått i en och samma skola
— hade också brukat skolka ur
skolan på samma gång —, de hade sedan
varit läskamrater och slutligen omfattat
samma yrke. Och alltjämt hade de
bemödat sig att visa hvarandra
ömsesidig vänlighet — de brukade tura om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
