Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/
A PROPOS ‘NAAR VI DÖDE VAAGNER*.
Af ANDREA BUTENSCHÖN.
Aian må kalla Ibsens dramer
Shake–*■*-*• speareianska eller dekadenta, ett
är visst, de väcka tankar. Jag minnes,
hur en fransman en gång sade om vår
norska sfinx, »Det är en man, som
tänker, i alla fall. Och det är bra
sällsynt 1»
Kritiken öfverlämnar jag åt
fackmännen och vill icke häller uppehålla mig
vid publikens undran; somliga ha
nämligen fått skräck i sig öfver denna, som
de finna, oblyga apoteos öfver den
jordiska kärleken, andra mer
sydländska naturer, rysa öfver den nordiska.
Om dramat som drama vill jag blott
hafva sagdt, att det värkar mer som
stiliserad konst än som lifsbild. Hos
Irene t. ex. taga några med
bestämdhet dragna linier bort det naturligas
afrundning, men samma bestämdhet
skärper totalintrycket och flyttar
dramat upp på symbolikens plan kanske
mer än något af Ibsens föregående.
Så lägger jag boken bredvid mig,
sjunker tillbaka i min stol och låter
tankame vandra.
»Och jag skall sätta fiendskap
mellan dig och kvinnan och mellan din
säd och hennes säd. Denne skall
söndertrampa ditt hufvud och du skall
stinga honom i hans häl.»
Dramats konflikt är den mellan
konstnären och människan, denna eviga
tragedi. Den utkämpas inom den själ,
som är född att skapa — här hos
Rubek — och kampen består mellan
»At leve er krig med trolde
I hiertets og hiernens hvælv,
At digte, — det er at holde
Dommedag over sig selv.»
IBSEN.
honom och det material, han har att
skapa af — människorna; mellan
honom och dem, hos hvilka han skulle
sökt söndagshvilan, de kvinnor, som
stodo honom nära.
I den mänskliga naturen ligger något
som uppreser sig mot en annans
skapelse; vi ha nog med att böja oss för
den, som en gång för alla gjorde
världen. Där sitter en individ och diktar,
komponerar, skulpterar eller sätter
färger på en duk, men om åskådaren
eller åhöraren ej skulle önskat att ha
gjort precis på samma sätt själf, så
aktar han sig för att bli lurad; begriper
han från första ögonblicket ingenting,
så tröstar han sig med, att han är en
ärlig människa, som åtminstone icke
slår blåa dunster i ögonen på godt
folk. Ty publiken, detta tusenhöfdade
— troll, ur hvars munnar pris och
bannor lika oförtjänt kunna utgå,
glömmer att ingen af oss fick vara med om
den stora skapelsen, och att vi häller
ej kunna vara med om den minste
skapares mäst anspråkslösa verk.
Ormen var ju den fallne ängeln,
fallen dörför att han reste sig upp mot
ordningen i himlen och ville grunda
sitt eget välde. Den själfskapande
mänskoanden reser sig upp mot den
gängse ordningen på jorden och vill
gå sina egna vägar, som ej äro hopens
vägar. Så blir han ormen, ofta med
söndertrampadt hufvud, men
dessförinnan har han stungit mänsklighetens
Achilles-häl. Ty han slingrade sig om
kunskapens träd på godt och ondt, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
