Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det var han, som kom med
urskiljningen i världen.
Instinktivt begagnar konstnären sig
af alla tillfällen, situationer, människor,
som främja hans alstrande och bilda
den värld, ur hvilken hans värk skall
framgå. När ett värk är färdigt går
han vidare mot ett annat. Den
full-lödige, fullblodige konstnären ^finner
alltid sin värld, ur hvilken hans dikt skall
tona fram.
Men det gäller att Vara så berusad
af själfva lefvandet af lifvet och af
skapandets fröjd, att hjärtat går före
samvetet, tager på sitt ansvar hvad det
kan och vill och entledigar den skugga,
som alltid följer Ibsens hjältar, »den
skrantne samvittighed», — som dock
icke är den omskapande ångern. Ty
blott med den stora lifslusten eller den
stora smärtan skapas mästervärken.
Ru-bek har aldrig älskat nog för att sörja,
aldrig lefvat nog helt för att efter sin
ungdomsinspiration ha kunnat skapa
annat än porträttbyster, »med
dyreho-veder», hvar människorna kände igen
sig själfva, men icke djuret. Han
hade funnit en ung kvinna, som var redo
att skänka honom hela sitt lif, och han
lånar hennes härliga kropp och rika
själ — till en grupp, där hon, från
att ha varit fristående figur blir
»mellem grundskikkelse», sådan, som hans
ändrade tanke kräfde det. Hon, som
skulle vaknat ensam vid uppståndelsens
dag till sin egen hemort, där hon icke
skulle finna något nytt och oanadt, men
uppfyllas af helig glädje att finna sig
själf oförblandad.
När han så diktat henne färdig, hade
hon fyllt sin mission för honom, då
tackade han henne för en »velsignet
episode» — och hon gick.
Men han gick vidare och fann mer
att skapa efter; flere själar skulle vakna
med henne på uppståndelsens dag —
det myllrar af dem ur den buktade,
bristande jorden. Och han kunde icke
låta henne stå längre, så, som hon
stod, icke ens hon kunde slippa in i
himmelriket efter blott att ha snuddat
vid jordskorpan med blicken bland
molnen.
Och mästervärket, det som
åtminstone från början varit ett sådant, gick
ut i världen och gjorde stormande lycka,
och mänskorna föllo i hänryckning
öf-ver det, som aldrig varit i hans tanke.
Där stod det sedan i ett grafhvalf, som
Irene kallade museerna; där stod nu
deras enda barn, och han visste icke
att skapa flere.
Men hon som gjordes till marmor
och var ett lifsvarmt män skobarn, hvars
själ blifvit sliten ur henne för att skapa
ett konstvärk — hon vandrade också
vidare, allt längre och längre bort från
sig själf. Vid en soluppgång hade hon
vaknat till lifvet, och med jubel öfver
dagens inbrott gått att skänka allt hvad
hon hade att gifva åt den, hon kände
sig skapad för. Men i stället för att
taga mot gåfvan för sig själf och sedan
ur sitt öfverflöd skänka åt världen, gaf
han . henne direkt åt världen, i sin
konst. Och icke riktigt henne heller;
något modifierad öfverlämnades hon åt
de tusen.
Därför hatade kvinnan i henne
konstnären. Då hon väl fått ett enkelt tack
för något lyckligt och väl afslutadt, just
när hon ansett sig ha börjat gifva, gick
hon bort för att döda i stället för att
skänka lif. Hennes finaste fibrer blefvo
känsloslöa af slaget, och hon gjorde
sig ett grymt nöje i att söka hos andra
män det, som« hon ej funnit hos
honom. Men åt ingen gaf hon. Ibsen
behöfde ej »den spidse dolken» för
att man skulle förstå, hur hennes isande
köld utestängde alla kärlekens
möjligheter. Djäfvulsk blef hon, men aldrig
döf för den grafsång öfver hennes själ,
som ständigt ringde henne i öronen.
Rubek är den ende, som anar meningen
bak hennes fördolda tal. »Du burde
vel være den eneste», säger hon.
Och Rubek — han fann Maja. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
