Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var just bra att ha till hands, ty han
var trött och behöfde någon, som kunde
krya upp honom och ordna
hvardags-lifvet för honom — med andra ord,
han behöfde gifta sig. Lilla Maja var
genast färdig. Hon hade tråkigt
hemma och skulle nu få en ställning och
komma ut i världen. Och han skulle
ju taga henne med upp på ett högt
bärg och visa henne all världens
härlighet. Lilla Maja kunde nog vara
med om litet af hvaije, hon; det
berodde bara på, från hvilken sida man
tog henne.
Men Rubeks konst bestod ej i att
forma lifvet kring sig, han kämpade
med sin lera och sina djurhufvuden.
Och Maja började också att vädra
graf-källare, och något härlighetsbärg blef
där alls icke tal om.
»Du har ikke noget klart begreb
om, hvorledes en kunstnernatur ser ud
indvendig», säger Rubek.
Nej, det hade hon visst icke. Hon
hade ej nyckeln till det där skrinet,
där alla hans syner lågo förvarade.
Genom ordet blef ju allt gjordt, som
gjordes en gång. Och hvarje skapare har
behof af sitt Logos.
Såväl Maja som Irene stå som
kvinnor gent emot konstnären; han såg
dem icke såsom sådana, och då föddes
fiendskapen. Han glömde att de icke
voro blott och bart inspiratricer och
stimulanser, och de glömde, att han var
född att skapa och icke blott att älska
dem.
Därför är det ej svårt att fatta hur
begges befrielsetimma slår. Då Ulfhejm
kommer som en karg, frisk fjällvind
och tager Maja med sig för att jaga
björn, öppnas hennes fängelsedörr, icke
därför att denne oborstade jägare
representerar den förförande sinnligheten
(ty hon låter sig ju ej förföras), utan
fastmer därför att han lefver bland kött
och blod i skog och mark och icke
bland lerklumpar inom fyra väggar.
. Maja tycker om det spännande,
fängslande; hon tycker om att skratta och
skulle nog också gärna gråta med den,
som bad henne därom; men hon vill
inte sitta utanför stängda tämpeldörrar.
Och då hon, ser en annan stiga in i
tämplet, går hon med lätt samvete sina
egna vägar. Rätt gör hon!
Och Irene. När kom hon — med
ett befrielsens skrik — tillbaka från
»de fjerneste riger»?
»Du har en skygge, som piner dig.
Og jeg har min tyngende samvittighed.»
Ändtligen fick hon känna att där
dock i hans hjärta funnits något mer
än tacksamhet för att han kunnat
»bruge hende for sit livsverk.»
»Jeg vil sige dig en ting, Arnold.
Aldrig har jeg elsket din kunst før jeg
mødte dig. Og ikke siden heller.»
Så ensamma de ha gått, dessa
kvinnor och konstnären! Hade Rubek ej
varit just den han var, den ideelle
skaparen, hade en Irene icke korat
honom till sin herre och härskare. Men
hans väsens hemligaste strängar förstod
hon ändå icke, hans tankes underliga
vägar blefvo henne förborgade. Det
mänskliga hos konstnären såg hon i
dess skarpaste dager, men det som
suckade innerst inne hörde hon ej.
Hon var för honom en dikt, och han
var för henne — en främling, trots
det att hon hade nyckeln till skrinet.
Så mötas de efter de långa åren till
fjälls, efter att båda, hvar på sitt vis,
ha legat på likstrå. De stå och se
tillbaka på alla de ouppodlade marker
de genomvandrat, hvar och en för sig.
Irene tror icke längre på möjligheten
af något lif; själf känner hon sig för
hårdt tillfrusen invärtes, och dvalan i
hans själ tager hon för död. Men det
förfrusna är sprödtl
»Jeg kalder det ikke død. Men du
förstaar mig ikke», säger Rubek. Och
att han icke är det visar han med de
orden, »Vær for mig hvem og hvad
du vil! For mig er du den kvinde
jeg drømmer at se i dig.»
Diktaren, som hon kallade honom,
kunde aldrig se henne annat än så som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
