Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men så där ser bestämdt en
kärleks-dnicken veterinär ut på landsbygden
— i Danmark.
Jag fattar väl denne Fjelstrups
popularitet i Köpenhamn. Han är —
skådespelare, aldrig sig själf, alltid andra.
Först Svengali, tragisk, gripande, så
denne rustikt galne djurläkare, sprutande
af komik. Fjelstrups ögon lysa så af
påhitt, att man minns dem långt efteråt.
Han har ett fei, han tittar på publiken,
när han sagt en kvickhet. »Var det
inte bra, hva?» Aktören skall inte veta
af, att salongen finns. Men det är min
enda anmärkning.
Han improviserade. Det är något,
som våra skådespelare inte våga, med
enstaka undantag. Fjelstrup lät aldrig
spelet hvila. Han stod framme vid
rampen, medan de andra talte, och
småpratade för sig, så att man nästan
glömde de andra för honom. Han
fortsatte sin senast uttalade repliks
tankegång. Ibland diktade han-högi vidare.
Så när djurläkaren blifvit lurad på tio
tusen kronor af tösen och han
upptäcker det. Då ropar Fjelstrup: »Jag
vill ha min toddy! För tio tusen
kronor toddy! I ett glas!»
Publiken tjuter. Wied & Petersen
skola förgäfves söka påminna sig, att
de nedskrifvit repliken.
Fjelstrups individualiseringskonst är
märklig. I Arthur Pineros fars »Det
kære Barn», som man gaf endast en
gång, spelte han en gammal domare,
som sonen, en ung rustibus, lindar om
sitt lillfinger, drar ut på
ungkarlsäf-ventyr, hvilka sluta med att domaren
låter sätta sin hustru i finkan. Den
godmodige, svage pappan var en absolut
ny Fjelstrup. Jag är förtjust, att jag
fått se denna ovanliga komiska talang.
Hoppas, det inte är sista gången i
mitt lif.
Hela truppen var förresten bra, med
ett och annat mindre undantag. Men
samspelet var det bästa, öfver hela
linien låg natur.
Underligt nog spelte man komedien
»Förste violin» som fars och farsen
»Det kære Barn» som komedi. Den
senare borde gått raskare, den förra
kunde gärna tagits litet djupare,
momentvis, t. ex. den pointen, då flickan,
som inte på tio år sett sin pappa, men
nu, utan att han vet, hvem hon är,
kommit tillbaka och plötsligt kastar sig
till hans bröst, slår armarne om hans
hals och säger: »Åh, det var länge se’n,
jag satt så här». I dessa ord ligger
de tio årens dottersaknad. De skola
sägas känsligt. Med ens skall
hemligheten springa fram, hvarför hon
lämnat Köpenhamn och smugit sig in i
småstaden, apoteket, där den gamle
bitvargen, fadern, har sin varelse.
Fröken Bosse sade denna replik förstående.
Fru Larsen kastade bort den. En följd
af spelets farston.
I stället blef »Det kære Barn» litet
tungt. Pineros pjäs är riktigt rolig,
särdeles i början. En ovanligt
produktiv män, skicklig i både tragedi och
fars. »Tanqueray’s andra hustru», »I
brist på bevis», bägge uppförda i
Sverige, äro hans. Och Dramaten har
inköpt en komedi af honom, som vi väl
få se nästa säsong, om gud och
Per-sonne vill.
Denne vår briljante komikers roll
— låt oss nu skryta af våra egna! —
i »Förste violin» speltes af Helleman.
Det var den ilskne adjunkten. Mycket
förtjänstfullt, men torrare än Personnes.
Svårt att säga, hvem som vai1 bättre
— liksom också i fallet
Fjelstrup-Bæck-ström. Bergström och Reig som
apotekaren voro ungefär jämngoda, i
synnerhet om man betraktar Reigs ungdom.
Ingen behöfver skämmas. Man är ju
blasé på sina egna skådespelare som
man ser jämt, men komma nya, sitter
man med nyfikenhetens åtrå och suger
till sig intrycken. Hela ens varelse
är öppen för dem. Såge man dem
ständigt, blefve man väl trött på dem
också. Hvem är opartisk? Äfven om
man försöker vara det. Endast den
individuella sensationen är att rätta sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
