Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter. Och därvid spelar den
ögonblickliga stämningen stora spratt.
Herman fläng har i Dagens Nyheter
skrifvit några spirituella karaktäris tiker
öfver vissa af de danska gästerna. Han
framhöll icke minst Hofmann. Denne
spelte icke en enda riktigt stor roll,
men jag såg i »Förste violin», att
han är förstklassig. Han var där
musikern, som får afstå från sin kärlek,
skuffas undan. Hofmann tog dråpligt
vara på väntans och resignationens
komik. Den svensk, som på
Dramaten gjorde typen, dödade den. Han
hade nyss förut i en annan pjäs speU
musiker, så det var kanske inte så lätt
att variera. Men Hofmann gaf oss en
jovialisk afton — och ändå var han
inne bara ett par gånger. Denne
»Krölle-Hans» med sitt krusade hår,
sina vågigt brända mustascher, sina
ryckiga manér, sitt skrockande skratt i
näsan, sitt munsprutande, sin allt
öfver-smetande godmodighet midt i djupaste
kärleksförtviflan, var en människa, som
man icke glömmer.
En oemotståndlig figur var Hellemans
kapten i »Det kære Barn». Han skall
träffa ett par fruntimmer på ett
hotellrum. När han kommer dit, har han
en annan militär med sig. Denne
skickar han ut på en balkong, för att
ostörd få tala med damerna. Det
stört-rägnar, balkongen är fallfärdig. Detta
vållar hos kaptenen en olycklig
förvirring, som når sin kulmen, när han
tycker sig höra, hur balkongen rasar
ned. Naturligtvis har nu vännen gått
all världens vägl Men kaptenen får
inte låtsa om någonting, han måste
vara artig mot damerna, som förgås
af hunger. Han serverar under den
mest komiska förtviflan ostron och
champagne — glöm mer naturligtvis att
ringa på kyparen — bär sig åt på
bakvändaste sätt, slår sönder glas och
tallrikar, svarar i luften . . . Damerna
förklara, att han fått solsting. Så visar
sig vännen bakom draperiet,
genom-blöt, kaptenen blir hysterisk, af gädje,
hans förvirring ännu större... En
oerhördt rolig scen. Helleman gjorde
den superbt.
Fru Larsen spelade i denna pjäs en
biroll. Just ingenting att göra af, men
vacker och graciös var hon som alltid
— denna bleka, nervösa människa med
sitt fina koketteri, sina stora, talande
ögon, sitt raffinerade drag kring
munnen.
Den fjortonde juni var efterspelet
slut. Danskame reste, efterlämnande
många svenska vänner till deras
duktiga, uppfriskande konst.
* * *
På Djurgårdsteatern har gifvits en
sommarrevy, »42,946 ett extranummer».
Stycket är hopvitsadt af en
göteborgare vid namn Engdahl och ju
tolerabelt. Vi stockholmare böra inte rynka
på näsan åt det, därför att författaren
är från Göteborg. Men säkert är, att
revydiktandet behöfver nya uppslag, ty
här återfann man de gamla
ingredienserna med lotterisedeln, John Blund,
lyckodrömmen och framför allt
kolingen, den nittonde odödlige här i
landet. Wahlbom gjorde en kolingstyp,
som öfverträffade t. o. m. Lianders i
grotesk naturalism. Jag har i ett helt
år tyckt om kolingen. Nu börjar jag
bli trött. Men som en typ för sin tid
skall han alltid ha värde och vittna
om Engströms humoristiska fantasi —
hvilken den mera torde hä sin tillvaro
att tacka för än värkligheten.
Revyn gick förresten med så mycket
lif som man kan begära af människor,
som svettas i sommarvärmen. Särskildt
kommer jag ihåg, att fröken Berentz
var vidunderlig som en tunn,
rygg-kutig, pionröd, förälskad piga och att
hon måste bissera sina kupletter inför
en salong, upplöst af skratt.
Mer mins jag just inte af
roligheterna — om ej västkustnumret med
potatisen och sillen — ty detta
skrif-ver jag en solig sommardag i Marstrand,
medan hafvet ligger mörkblått utanför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
