Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där hon icke hade en enda vän, icke
kände en människa, där icke ett enda
lefvande intresse stod att finna och
där hon ej kunde spåra ens det
aflägs-naste mål för den blygsammaste sträfvan.
Och där skulle hon nu lefva sitt lif.
Hon tyckte, att hon blifvit försatt i
en öken, så skrämmande ödsligt var
det. — Ensam, alldeles ensam,
brukade hon upprepa för sig själf, sin
man räknade hon icke, hon förstod,
att han ingenting var och ingenting
kunde bli för henne, och bland alla
dessa främmande människor hon mötte
i de nya förhållandena fanns det icke
en, som kom emot henne med
sympati. — Ensam, alldeles ensam 1
Hon hade mottagits kyligt och
reser-veradt af damerna i den lilla stadens
societet, och kylan öfvergick till
motvilja, då det visade sig, att herrarna
gärna flockade sig kring henne och
ägnade hennes ungdom och skönhet
sin hyllning. Man sade, att hon var
kokett och behagsjuk, men då icke
ens den lifaktigaste fantasi kunde spåra
annat än iskall likgiltighet i hennes^
sätt att upptaga männens beundran,
påstod man, att hon var »stram».
Stämningen var emot henne, allt var
emot henne.
Och hennes man — ja, han hade
snart tröttnat på sin tysta, bleka hustru
och behandlade henne med öppet visad
likgiltighet.
Ensam, ensam 1 Hon tyckte, att hon
ville skrika i sorg och förtviflan, då
hon rastlöst gick omkring i den stora,
eleganta våningen, där ensamheten och
tomheten stirrade henne till mötes ur
hvarje vrå, eller då hon kväll efter
kväll, natt efter natt satt uppe och
lyssnade efter ljud i den hemska
tystnaden. Mannen var ständigt borta,
hon visste aldrig hvar.
Och tomheten födde ett begär, som
närdes af ensamheten och växte till
och blef en enda stor allt förtärande
lidelse — begäret efter något att älska,
något att lefva för.
En dag, hon hade varit gift några
månader, en vårdag med ett slösande
öfverflöd af solljus och lifsglädje hade
fru Berg på sin ensliga
förmiddagspro-menad styrt sina steg utom staden.
Hon gick den buktande landsvägen
fram, rufvande på sin stora längtan,
hennes tankars enda mål, och
instinktmässigt kom hon att se sig omkring,
liksom sökande ett fäste.
Då slog det henne med ens, hur
vackert där var. Hon stod stilla och
njöt af anblicken, förundrad öfver, att
så mycken skönhet funnits alldeles i
hennes närhet, utan att hon lagt märke
därtill.
Det var en vidsträckt utsikt, som
öppnade sig vid en krökning af vägen.
Åkrar och ängar med sina pittoreska
trädgrupper här oth där likt holmar i
en sjö, kullar och skogbevuxna berg i
bakgrunden, och tvärs genom
landskapet slingrade sig floden som ett
silf-verglittrande band, längst bort smalt
som en linie, dallrande i den späda
grönskan likt en solstråle, så bredare
och bredare ända fram dit, där vägen
måste gå åt sidan för att lämna rum.
Länge stod Ellen och såg ut öfver
trakten. Hon intogs af en stilla,
ve-modsfylld glädje först öfver att jorden
kunde vara så skön, så öfver att hon
ändå var i stånd att glädjas åt något i sin
fattiga, glädjelösa tillvaro. Och det
föreföll henne, som om lifvet icke vore
fullt så ödsligt längre, det hade
kommit ett grand af skönhet däri, och det
fyllde så underbart, det for som en
ljusstrimma genom mörkret. —–––––-
Följande dag regnade det, ett
rikligt flödande vårregn. Ellen hörde på
morgonen, hör det smattrade mot
fönsterrutorna, och hon skyndade sig ur
sängen och drog upp gardinen.
Det var en tröstlös anblick som mötte
henne. En mulen himmel från hvilken
regnet strömmade ned på den smutsiga,
illa stenlagda gatan, en grå dager, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
