Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarest fru Lindberg
samt Lindberg och
Skånberg voro gamla
i sina rollersom Emma,
Scarli och Fabrizio
men hvarest Palme
och jag voVo nya som
Ranetti och grefve
Ar-cieri. När vi nu kom-
mo tillbaka tiii
Hernö-sand för en tredje
representation, så måste vi
tillgripa
plockprogram-inet, och det var ju, det
visste man på förhand,
just ingenting att
förtjäna på. Men arbete
var vår lösen. Och vi
voro tvungna att vänta
i Hemösand af följande
anledning. Enligt vår
ursprungliga resplan var
det meningen att
fortsätta norrut, åtminstone
ända till Luleå, som har
rykte om sig att vara en
bra teaterstad, så bra
till och med att det
betraktas som en håll- och stödjepunkt
för operationer i öfre Norrland, d. v. s.
vi ansågo oss inte kunna fortsätta längre
norrut utan att hafva förvissat oss om Luleå.
Men på våra framställningar om lokal där,
hade jag efter månadslång korrespondens
inte lyckats erhålla något svar. I Luleå
finns ingen teater, utan där förfogar
»källarmästarn » öfver en lokal, hvarest han
vid anfall af godt lynne plägar sätta upp
en provisorisk teater både för direktörerna
X, Y och Z samt en eller annan mera
vulgär »association». Yi hade därför vågat
antaga att »artister från dramatiska
teatern, som med sig associerat August
Lindberg* icke skulle väga allt för lätt på den
sprithaltiga vågen. Men nej, »källarmästarn»
ville inte. Kulturarbetet bedrefs nämligen
bättre med småsupar, så att »källarmästarn»
behöfde ingen hjälp. Jag telegraferade
och bad borgmästarn hjälpa mig. Jag
vände mig till högre och lägre
ordensbröder, barndomsvänner och alla som jag
kunde hoppas något af. »Källarmästarn»
var och förblef obeveklig — frun med,
säger man, och det betyder också ibland
mer än minus — och därmed var vårt öde
besegladt. Yi måste uppgifva det öfre
Norrland — tills vidare åtminstone. Om
vi en gäng i tiden skola våga oss upp till
dessa trakter, för mig personligen kära och
dyrbara, det kommer helt och hållet an på
Luleåboma och deras uppfattning. Ty
skulle jag få höra att de med fanor och
musik uppvaktat »källarmästarn» för att
bringa honom ett tack för den insats han
gjort i kulturarbetet genom att hindra
dramatiskan att snudda vid deras gränser, ja,
då få vi draga åt annat håll och söka att
bryta malm ur andra hjärteschakter.
Ja, där voro vi då i Hemösand och
skulle bestämma öfver vårt öde. Skulle vi
våga gå öfver Sollefteå till Östersund och
Throndhjem? Den routen är inte att
förakta. Bort det! Men när man inte
anmält sig och kommer så där på en slump
midt i som manärmen, kan det vara risk.
Beslutet hedrar dem, som fattade det. Det
löd: »Yi underkasta oss risken, för att få
göra en resa genom de härliga trakterna,
som nu stå klädda i högtidsskrud.» Som
ekonom och ledare gjorde jag nog en eller
annan ansats till invändning, men som jag
innerst i hjärtrötterna kände mig både
glad och rörd öfver kamraternas mening,
var jag inte svår att stuka. Och så
telegram och annonser och affischer,
dekorationsplaner och
attributlistor. Fort skulle det gå,
och lif i spelet skulle det
vara. Jag skref bref och
telegram, jag klippte
recensioner, jag for ut som en
furie emot unge Wettervik,
vår andre regissör och
attributförvaltare, jag tror till och
med att jag svor ibland. Men
undan gick det och fram
skulle vi.
Här kan jag ej undgå att
omnämna den insats i vårt
glada tumélif, som gjordes
af Hemösandspostens
redaktör hr Börje Lundström,
känd och välkänd från
L~p-sala under slutet af 80- och
burjan af yo-taiet. Han skaffade oss genom
sitt inflytande orkester, han såg lugn ut,
då vi voro oroliga, och han lugnade oss
genom sin blotta uppsyn. Han trifdes med
oss på lediga stunder och han var så
älskvärd att jag inte tror att jag säger någon
oartighet, då jag påstår, att han uppbjöd
hela sin förmåga att vara älskvärd.
Redaktör Lundström har visst, när detta
ned-skrifves, redan flyttat till Kalmar för att
redigera »Barometern». Vi måste
hemsöka honom i Kalmar också, ty där
kommer han nog att sköta »Barometern», så att
det alltid blir god och tjänlig väderlek för
oss.
Tisdagen den 19 på morgonen gingo vi
ombord på ångaren Strömkarlen för att på
Ångermanälfven göra resan upp till
Sollefteå. »Den resan glömmer jag inte»
vittna nog de flesta af »tumistema». En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
