Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pig, inte sjunga som jag, ty hans röst
är sprucken. Då ville han öfverglänsa
mig på koturnen. Men, I gudar,
hvilket spel! Och dock hade jag lärt
honom rollen — tvungits därtill. De
drufvor, som jag odlat i min ångests
svarta mull, räckte jag honom
svällande. De förtorkade i hans händer.
Jag känner mig som medbrottsling i
hans nidingsverk mot Aiskylos’ drama.
Valeria. Hans skam är ju inte din.
Paris. Du skulle ha sett, hur han
kramade hjärtat ur rollen och
trampade på det med hårda fötter. Men
publiken jublade, och Nero bugade sig
och tackade med stora gester. Jag
kan tänka mig, hur själfbelåtet han log
bakom masken — samma leende, som
jag såg på hans läppar, då han efter
föreställningen frågade mig: »Nå, Paris,
skall du inte lyckönska mig?»
Valeria. Hvad svarade du?
Paris. Jag teg. Han ryckte på
axlame och gick. Och sedan glömde
han att inbjuda mig till återresan och till
den fäst, han i dag håller i Palatium.
Valeria. Onådl
Paris. En käjsares onåd kan jag bära,
men inte publikens skandalösa hållning.
Valeria. Är du afundsjuk?
Paris. Har jag ej fått applåder
tillräckligt? Må Nero glädja sig åt sina
som barnet åt sin skramla. Nej, det
är inte detta.
Men att se denna publik, som jag
trodde mig ha uppfostrat, ge sitt bifall
åt musernas lägste. Hvad har jag då
uträttat? Är inte allt hopplöst? Hvad
gagnar det att sömm a skönhets våder,
då pöbeln föredrager afvigsidan? Hvad
gagnar det att häjda Helios’ vagn och
ropa: »Se där vår solgud!
Tillbed-jenb När ett vanligt jordiskt fordon,
som gnisslar fram i smutsen, blir
be-undradt af tidens dårar: »Se, här åker
snillet, kom låt oss falla på knä för
vår kusk!» Hvad gagnar det att
härma gudasmärtor, när vrångheten kallas
olympisk?
Valeria. Sansa dig!
Paris. Hur grubblade jag inte dagar
och nätter på Aiskylos’ »Eumenider»
och hur Orestes skulle spelas. Jag
prässade mina händer mot pannan, jag
grät, jag bad. Till slut löste jag gåtan.
Jag gick upp i denna roll. Orestes
var Paris — Paris Orestes.
Valeria. Du var gudomlig.
Mu-serna logo.
Paris. Så visst som ångest hittar
sannings vägar, så visst som jag lefver
och dör för min konst, så visst fann
jag hemligheten. Och nu, att se min
skapelse profanerad af denne narr, som
bara vill lysa, pråla, att veta mig
förglömd för denne gyckelmakare, som
inte har mera aktning för Apollo än
för våra andra gudar, men hvilkens
enda storhet är han själf — o, hvilket
uselt och förnedradt själf! Att se, hur
diktens sköna väfnad slites i trasor af
en fräck och ovan hand, att se en
man, ovärdig att röra vid den
purpurvåd, den pärlbesatta duk, som heter
»Eumeniderna», förfalska den till ett
orent tiggarplagg, att höra dessa
strofer, sköna som det skum, ur hvilket
Afrodite uppsteg, bli jämmerligt
omtuggade, likt fraggan som står ur
åsnans mun, att höra tankar, djupa som
Hades, bli förfuskade af en töcknig
hjärna. O, Aiskylos, gråt i Elysén,
nedkalla gudarnes förbannelse öfver
honom, som fläckat din lager!
Valeria. Hur skön är icke din
sorg! Men trösta dig. En dag står
du åter fram och gläder folket med
din konst.
Paris. Jag ville säga denne Orestes
allt. Orestes dödar sin moder
Klytem-nestra — och Nero har själf —r
Valeria. Tyst, tyst!
Paris. Så hviskar hvarje sten i hela
Rom: »Agrippina visade sig för egen-
mäktig. Då lät sonen henne dö för
mördardolk.» I våra dagar har
Kly-temnestras namn bytts mot Agrippinas.
Valeria. Det gällde ditt hufvud,
kom ditt tal för käjsarens öron.
Paris. Jag aktar inte mitt lif värdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
