Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mening. Jag kan lära däraf — du är
ju mästaren, jag eleven.
Petronius (till sviten). Hvart vill
käjsaren hän?
Nero (till Vatinius). Hetsa honom
till flere smädelser, så att han förgår
sig och blir fast. (Till Paris). Nå,
har du blifvit stum?
Valeria (till Paris). Var försiktig 1
Paris (till Valeria). Jag kan inte tiga.
Vatinius. En åsna, sade du. Då
vill jag ge en annan bild. Jag tyckte,
att Nero läste de verser, som du
dyrkar så högt, så ovandt och plebejiskt
som en grönsaksmånglare.
Paris. Han bräkte som ett får.
Inte kan man begära, att ett får skall
känna till hexameter.
Vatinius. Han kacklade som en
kalkon.
Paris. När började kalkoner
deklamera?
Vatinius. Hur kom han inte af sig 1
Minns ni inte, han stod och jamsade
och jamsade. Till slut fann han väl
en replik, men se, inte var det den
riktiga.
Paris. Det skulle förstås vara
konstpaus. Och nog kan konstpaus göra
stor effekt. Jag känner histrioner, som
just i en konstpaus lägga största
tanken. Men hvad som var orsak till
Neros konstpaus, det är klart för alla.
Jag önskar, att hela hans konst vore
en konstpaus.
Nero (måste skratta). Ha, ha!
Vatinius. Hur gick han öfver
scenen? Som sjöröfvarn, som är ovan vid
landbacken, lunkande utan behag; som
ryttarn, när han stigit ner på marken
och skall försöka gå, öm i grenen.
Så skötte Nero benen på scenen. Hur
sprang han inte i tragiskt trångmål
fram och tillbaka som en —
Paris. Som en struts! Som strutsen
spetar med de långa benen på öknens
stora scen, så mätte Nero bräderna i
komisk patos. Han vickade på halsen
i tragik och bligade melankoliskt mot
himlen, som om den strutsen hade
några känslor. Åh, jag har sett, hur
unga histrioner åbäka sig just så. De
kanske äga känsla, passion, de vilja
mycket, men de kunna intet, de rusa
fram och åter öfver scenen likt
villebråd, som inte vet hvart, de kunna
inte styra sina tankar, men bli löjliga
af häftighet. Så var det också med
Nero, han kunde inte behärska sig, han
lät sig behärskas. Hvad var det då,
som jagade honom? Det ligger något
under detta val af roll. Säg, hvarför
spelte han Orestes? Jo, därför att han
själf är Orestes i värkligheten.
Moder-mördare ! (Starkt sorl).
Tigellinus. Detta är oerhördt.
Petronius. Skämtet går för långt.
Nero (för sig). Det är ej skämt,
men gräslig sanning. Min mor, min
mor! — Bedöfning, hvar är bedöfning?
(Högt). Hvem är du, som anklagar
mig för ett brott, som aldrig har skett?
Du pliktar med din nacke — eller
med din afroditiskt sköna dotter.
Paris. Vesta, skydda hennes oskuld!
Nero. Spara din fromhet! Gudar
och gudinnor höra inte människors
klagolåt. De äro inbillningsfoster, som
gyckla med våra smärtor. Hvem tror
på dem? Utom Bacchus och Venus,
ty de dränka våra smärtor. — Din
dotter såg jag vid mitt intåg. Ah,
Lesbia, Catullus’ älskarinna, var inte
skönare än hon. Hvad heter hon?
(Då ingen svarar.) Hvad heter hon,
frågar jag?
Valeria. Lydia.
Nero. Då heter jag Horatius. Jag
vill suga falemer af hennes läppar.
]ag vill stämma min cittra och sjunga
verser till hennes pris. Jag smyckar
hennes hår med lager, ropar evoé åt
sådan fägring. Kom, jag blir din slaf!
(Till Paris). Släpp din rikedom 1
Paris. Då blir jag fattig.
Nero. Släpp henne, om du inte
vill, att jag skall rycka henne bort och
göra henne illa.
Paris (omfamnar Lydia). Dotter!
Nero. Jag skall skona dig, om du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
