Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
släpper henne. Hvarom inte, frukta
mitt heta blod, som rasar under
diademet. Det är slut med dig.
Lydia. Släpp mig, fader — hällre
än att du skall dö.
Paris. Nej, barn, förrän detta
händer, dödar jag mig själf. (Observerar
en dolk, som ligger afsides. Lågt.)
Ah, se!
Nero. Blir jag lydd? Skall min
lif-vakt gripa dig?
Paris (tar dolken). Detta är den
dolk, jag användt, när jag spelat Orestes.
Valeria. Hvad ämnar du?
Paris. Det är den dolk, jag stötte
i Klytemnestras bröst. Åskådarhopen
satt andlöst stum vid denna hemska
gärning, och mina händer darrade som
nu. Dolk, nu tjänar du mig i annat
värf. Gå nu tillbaka i Orestes’ hjärta,
nu hämnas Klytemnestra på sin son.
(Håller dolken mot sig, men vänder
den blixtsnabbt mot Nero.) Nu, Nero,
hälsa till Orcus — dö! (Nero griper
hans arm och afväijer hugget. De
andra springa fram till hans hjälp.
Dolken faller i golfvet.)
Nero. Åhnej, jag har inte förgäfves
öfvat mina muskler i palcestran. Se,
hur lätt jag håller fast din svaga arm.
Jaså, du mente mig, inte dig. Men
ännu är vägen lång från en dolkspets
till mitt hjärta.
Petronius. Blef du inte sårad?
Nero. Inte ett grand.
Tigellinus. Gripen honom!
(Soldater gripa Paris.)
Nero. Ha, ha, du är i mitt våld.
Och jag vill straffa dig på stället.
Petronius. Skall han mista
hufvu-det? Hvad är ett människohufvud värdt,
narr?
Vatinius. Det vet du själf, om du
har hufvud.
Nero. För att straffet skall bli
rättvist, vill jag inte ensam dömma honom.
I skolen också dömma. Börja,
Tigellinus!
Tigellinus. Han skall sys in i en
tjärad säck och brännas på bål. Dock
bör man lägga ambra, myrrha och
andra väl luktskryddor i säcken, så att
inte, när oset af människoköttet
spri-des, vår käjsare måtte rynka på näsan.
Paris (för sig). Han gycklar med
min död.
Nero. Du kan konsten att
arrangera smakfullt. Och jag rynkar inte
alls på näsan åt ditt förslag. Men
hvad säger Petronius?
Petronius. Att dö är ett alltför
enkelt, oraffmeradt straff*. Han döms att
lefva. Men han får aldrig ta ett bad.
Att inte få besöka termerna är det
högsta straffet för en dödlig.
Nero. Bra, Cajus. Att vandra i
sin smuts gör oss släkt med svinet.
Alltså är Paris dömd att bli ett svin.
På det viset få pythagoreema rätt,
som lära, att människan kan förvandlas
till ett djur för sina brott.
Nu, Senecio, bestäm en dödsmetod I
Senecio. Korsfäst smädaren! Med
huf-vudet nedåt. I denna ställning, med
blicken riktad mot himlen, skall han
häda Jupiter i ett ode och prisa dig
som världens herre. Du kan skrifva
odet själf, så får du hämnd.
Paris (för sig). Hur groft han
smickrar käjsarens egenkärlek 1
Nero. Bravo! Hvad vore lifvet utan
smicker? Dock bör man också höra
smickrets motsats. Alltså, narr, räck
ut din huggormsgadd!
Vatinius. Frågas, om Paris inte redan
lidit nog, när han sett dig spela på
teatern?
Nero. Ha, ha! Nog bör min
framgång ha gått honom djupt till sinnes.
Vatinius. Så mente jag då inte.
Nåväl, det största straffet här i världen
är att prisa Neros verser. (Skratt).
Minns ni inte poeten, som förpassades
att bryta sten i apuanska bärgen? En
dag lät Nero återkalla honom, han
skulle höra käjsaren recitera ur
»Tröjas fall», detta mixtum-compositum i
diktväg, som utgör sin höge författares
obegripliga förtjusning. När Nero
slutat, frågade han: »Äro mina verser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
