Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ofta blef man öfverraskad att höra
henne upprepa ord och ljud, som man
icke alls sökt lära henne, och som man
icke ens trodde hon kunde ha hört.
Ett bevis härpå berättar Aldrovande
om Henrik VIII:s papegoja som, då
han föll i Themsen, ropade på
båtrod-dame, som han hade hört passagerare
från stranden göra.
Hon visade både tillgifvenhet och
ovilja mot olika personer.
Hon älskade kokerskan alldeles vildt,
följde henne öfverallt, sökte henne på
de ställen där hon kunde vara och
nästan aldrig förgäfves. Om det dröjde
en stund, som hon ej sett henne,
hoppade hon upp på hennes axlar, smekte
henne, och lämnade henne icke, hur
denna än försökte bli henne kvitt.
Papegojan visade den varmaste
tillgifvenhet. Kokerskan fick en gång ondt i
ett finger och så länge hon klagade,
kunde papegojan ej förmås att lämna
hennes rum. Hon uppgaf riktiga
klagorop och fick ingen ro förr än hon
blef bra.
Hennes ömma intresse för denna
flicka öfverflyttades på en ny kokerska,
som hon smickrade och söke på allt
sätt ställa sig väl hos.
Ibland är papegojans minne, då det
är tidigt uppöfvadt, alldeles förvånande,
och som exempel må anföras den Jaco,
som af en kardinal betalades med flere
hundra kronor för att hon kunde uppläsa
alldeles korrekt trosartiklarna. De la
Borde hade sett en, som tjänstgjorde
som skeppsprest och uppläste bönerna
för matroserna.
Vi ha många bevis, att papegojan
förstår hvad hon säger. En dag gingo
några skolflickor förbi och en af dem,
som hade en vacker hängande hårfläta,
hade blifvit kallad »vackra flätan».
Hvar gång papegojan fick se henne,
ropade hon hennes öknamn, men aldrig
åt någon annan.
En namnkunnig papegoja-talare, O’
Kelly, svarade t. o. m. på frågor,
hvisslade melodier och slog tåkten med
mycken säkerhet. Hon hade så säkert
öra, att om hon misstog sig på en ton,
rättade hon den ogh fortsatte sedan i
takt. Detta kan ej vara minne endast,
det bevisar förstånd och
idé-kombina-tion. Då en papegoja var trött och
inte hågad att sjunga, svarade hon,
då man bad henne göra det: »Polly
är sjuk.»
Då vi närmare studera djuren, skola
vi finna, att de ha intelligens i
förhållande till sina behof och till och med
för att ge tillkänna sina känslor.
Doktor Franklin berättar om två
papegojor, som hade lefvat tillsamman
fyra år, då honan blef sjuk och hennes
ben svullnade. Hon led af gikt, som
dessa fåglar lida så mycket af i
England. Då hon ej Jängre kunde hålla
sig på pinnen i buren och ej skaffa sig
mat, gaf hanen henne den med sin
näbb. Han gjorde allt för att hjälpa
henne, och då hon låg döende sökte
han öppna hennes näbb för att ge henne
föda, uppgaf höga rop af smärta och
dessemellan såg han på henne alldeles
tyst. Då hon var död, aftynade han
och dog efter några veckor.
Korpen är mycket intressant. Hans
svarta drägt, hans dystra min, hans
förstörelseinstinkt, hans håg att stjäla
ha förskaffat honom mycken
förargelse. Hans skrymteri har skaffat
honom många ovänner. Än härmar han
tuppens galande, jamar som en katt,
skäller som en hund eller låter som
kråkskrämma föi att jaga bort foglarna.
som plundra sädesfälten.
Han kan förstå latin. Det gjorde
doktor J. Franklins korp. Han uttalade
tydligt ordet aqua, vatten, men han
föredrog vin för vatten. En dag, sade
doktor Franklin, stälde min
hushållerska ett glas rödt vin på bordet;
i ett ögonblick tömde fogeln dess
innehåll. Han stack näbben i den
dyrbara vätskan och söp ur den intill
sista droppen. Då min hushållerska,
rädd att han skulle slå sönder glaset,
ville taga honom därifrån, flög han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
