Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur samma fat, det skall vara bevis på
tillgifvenhet. En god vän till mig hade
fått en bly g liten varelse till fru, som
aldrig fick äta sig mätt, då mannen,
med sin aptit, gjorde slut på fatets
innehåll innan hon knappt vågat smaka
därpå. Månad efter månad fortgick
det på detta sätt och hon gick i
ständig hunger. »Scusate signora», —
af-bröt kaptenen sig — jag måste upp
på kommandobryggan. —
Landningsplatsen var nu åter vid den
täckaste lilla ö, där höga bärg sköto
upp i den genomskinliga luften, iklädda
mantlar af sammetsmossa, med en färg
mjuk som formen.
— Här skola vi ligga i natt —
hördes på nytt kaptenens stämma, hvarpå
han med ett: »Tillåter ni», intog sin
förra plats.
— Signora — fortsatte han så,
pustande ut ett tjockt rökmoln från sin
långpipa, — min styrman har berättat
mig att han i går kväll hörde sång
från er hytt. Är det sannt? —
— Sannt i det afseendet att jag
gnolade litet, men inte kan det därför få
namn af sång. —
Vill ni icke låta mig höra något?
Det är ännu en stund kvar till
solnedgången. —
En lång tystnad följde — och så
ljöd det sakta, sakta: »Djupt i hafvet
på demantehällen ...» Den
sjungandes blickar tycktes därvid förlora sig
långt i fjärran, som hade de sett andra
haf, stränder och skogar än som här
utbredde sig. Visa följde på visa.
Alla sånger, som den sjungande i
barndomen hört af sin moder, sånger
sedan länge tystnade, sprungo fram i
minnet. Orden kommo klara, och
melodierna formade sig efter dem. Solen
sjönk blodröd i hafvet, aftonrodnadens
färger bleknade. Natten var inne, och
stjärnorna tändes.
Fortfarande fylldes luften med toner
om djupa skogar, norrskensflammor
öfver tysta, snöhöljda vidder, glittrande
fjärdar och nyutslagna björkar. Men
så, vid orden »hem» och »fosterland»,
bröts rösten och tystnade. Resande
sig från soffan, gick den ensamme
främlingen långsamt ned för trappan
in i sin hytt och stängde dörren.
* * *
Klockan var icke mer än sju.
Morgonens lätta dimmor hade ännu icke
skingrats, och novembervinden kändes
heit kylig. Ångbåten hade just kastat
ankar utanför Civita Vecchias hamn,
och redden vimlade af roddbåtar, som
ville föra last och passagerare i land.
Kaptenen stod uppe på sin
kommando-brygga, utdelande befallningar åt höger
och vänster, då han fick höra en
glädtig röst säga: — Farväl, kapten, och
tack för ert vänliga beskydd under
resan!
— Ah, signora, skall ni redan lämna
mig — och er man?
— Det är just honom jag står och
tittar efter. Ack, se, där står han jul
— Och näsduken flög upp ur fickan,
och förd af en ifrig hand, viftade den
en energisk hälsning åt en på stranden
stående person. — Ja,’ farväl, farväl 1
Skall jag invänta min man här? sade
ni. Nej, jag kan omöjligt vänta en
sekund längre. — Med ett hopp var
hon nere i en roddbåt, och under
oupphörlig viftning, med omväxlande
näsduk, krage och paraply, vände hon
sitt leende ansikte än mot kaptenen,
än mot de vid stranden väntande.
Så fort båten stött mot land, kom
en bärare fram att taga hand om
bagaget och gick före — åt motsatta
hållet där den person stod, som fått
mottaga den obekantas hälsning.
Alltjämt skrattande, följde flickan efter, då
och då vändande sig om för att nicka
åt kaptenen, som, så länge hon kunde
se honom, fortfarande stod som
fast-naglad på kommandobryggan, med
armbågarne stödda mot relingen och
en kikare för ögonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
