Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖSTREPERTOAR.
Cäsongen började i år ovanligt tidigt,
^ redan före midten af augusti. Också
en följd af den alltjämt vildare
konkurrensen. Det var Ranft, som lät sin
operettafdelning börja på Vasateatern
med »Veronique», om hvilken jag inte
kan yttra mig, då jag ännu vid den
tiden brändes af kustsol. Den höll sig
inte länge, efterträddes af »Dockan»,
Audrans barnsliga, men roliga operett,
som nu gått en massa gånger och
hotar att uppnå »Geishans» lifslängd.
Musiken är pigg och utförandet bra. Fru
Meissners »docka» är förtjusande —
uttrycket banalt, men lämpligt —
och hr Strömberg, vår gamle, treflige
pajas — ja, han kallade sig själf så
en gång — gör af dockans uppfinnare,
mäster Hilarius, en typ, olik alla hans
föregående. Och därtill fordras en
kolossal ansträngning, som emellertid
krönts med framgång. Han
improviserar hvarje afton med stort gemyt,
sär-skildt i scenerna med hr Schiicker,
som dock inte har förmåga att lika
roligt bemöta den besvärlige
skämtarens infall. Hr Schiickers snille bor
tydligen i strupen. Men — hvilken
strupe 1 Hr Ringvall, alltid bra, bör
också nämnas.
Det behöfs att »Dockan» går för
fulla muggar, ty Ranfts andra teatrar
ha i höstbrytningen inte visat samma
ekonomiskt resulterande tendenser.
Djurgårdsteaterns »Valet i Bombignac»
— Bissons godmodiga, städade pjes
— drog inga myllrande skaror —
därtill var den för litet skabrös, oaktadt
fransk. Men jag tyckte om den, och
flera med mig, för dess enkla, klara
byggnad — exposén visserligen väl
lång — och dess roliga, aldrig
effektsökande innehåll. Pjesen var egentligen
för god för en sommarteater, för lite
lätt, skulle dugt på vintern på Södra
teatern — som visst inte blir färdig
förr än kring nyåret.
Hr Laven — vår nye Fredrikson, i
det afseendet att han alltid är sig lik
— var den, som mest roade. Han för
trefnad med sig på scenen, det är
något tvångslöst, ogeneradt i hans sätt
att föra sig och tala. Han friskar opp
— och låt oss alla vara glada!
Mera karaktäristisk komik, äfven till
masken, presterade hr Lambert.
Men Skansens trän började smått
gulna, teatern stängdes efter en sejour,
som just inte efterlämnar märkliga
minnen — »Leontines män» är mig dock
främmande — och lustspelstruppen drog
att fröjda göteborgame.
I stället började Svenska teatern med
»Kung Harlekin», af Rudolf Lothar.
Mot tyska pjeser hyser vår kritik en
viss betänklighet, man förutser
sentimentalitet och jolm — liksom ock
engelska inte i allmänhet väcka
beundran. Germanskt, anglosachsiskt —
bort det 1 Så står pressens tycke i
i allmänhet. Man föredrager det
franska, det romanska. Och så har man
naturligtvis särskildt intresse för det
skandinaviska.
Emellertid tyckte jag, att man
yttrade sig väl snäft om Lothars drama,
som ägde mycken fantasi och
själfullhet. Det var sprudlande ungdom i
det, och dess enda fel — som
emellertid betyder rätt mycket vis- å- vis
publikgunst — var, att där saknades
en komisk figur, som man kunde få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
