Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gestalt är omskapad — ligger det inte i
hans tal och sätt rätt mycket som
påminner om folkungasagans Magnus Smek, så
bisarr denna sammanställning än kan
förefalla?
Öfver hela dramats värld — som ibland
år ett kaos — af handlande hvilar det en
dunkel dager, i hvilken samtliga förefalla
som blinda och lekbollar för okända
krafter. Samma åskådning tillämpade ju
Tol-stoj på härförama, de högsta ledarna af
drabbningarna, men endast så, att de i
kampens virrvarr miste sin dittills möjliga
förmåga att leda massorna, omfatta hela det
väldiga maskineriet och nå fram med sina
befallningar. Men inte ens hans fatalism
lät allt och alla röras ihop och bero af
endast slump. Och hur fjärran från
värk-ligheten är inte den syn på händelsernas
innebörd, som kommer fram i en hel del
resonemang. Så ohistoriskt och naivt att
t. ex. påstå, att kriget upphört att vara ett
religionskrig därför att 5000 af Tillys
veteraner gingo öfver till de svenska fanorna.
Strindberg har vrakat så godt som alla de
karaktärsdrag som man hittills tilldelat
Gustaf Adolf och i stället komponerat en
ny människa tämligen på fri hand. Den
handlingsdjärfva, realpolitiska, kämsunda
dådhjälten, hvars gärningar och skrifter i
lika mått vittna om att han fått den
gudarnas gåfva som består i att kunna skapa
blifvande värk, han har fått drag af
dröm-sjuk, grubblande och slutligen ångrande
töckengestalt, som vid sin död är förtärd af
misstag och misslyckanden — denna död
som enligt samstämmande vittnesbörd
af-bröt en lysande, uppåt stigande bana, där
kulmen af framgång och ära ännu låg
långt borta.
På samma sätt har Strindberg fantiserat
om äfven de andra deltagarna i det stora
världsspelet. Drottning Maria Eleonora är
vorden en helt ny och oändligt fömoblad
karaktär, i Oxentiemas tal har man svårt
att känna igen den man som var Gustaf
Adolfs närmaste förtrogne och som
fullföljde hans värk, o. s. v. Alla ha något
gemensamt i sättet att resonera, i
betraktelsen af förhållandena, som icke passar
dem och som jag skulle vilja rubricera som
en Strindbergsk mystik, en clair-obscure
som icke är trovärdig. Vårdslösad är också
den yttre formen. Har man i minne andra
Strindbergs skådespel med deras säkra,
stundom hvassa replikföring, deras oerhördt
snabba och skarpa karaktärisering af
personer och situationer, så stannar man
besviken inför denna ojämna, ställvis så matta
dialog. Man får till lifs långa historieläxor
med namnlistor och regentlängder som äro
förfarliga, hopplöst tungrodda och tillska-
pade med ingen annan uppgift än att
belysa en föregående replik. Det lär bli
tämligen ansträngande för de skådespelare som
under stumt spel skola åhöra dessa
föreläsningar. Men, det är sannt, texten till
skådespelet finnes ju i en särskild
öfver-arbetning fös scenen, där de väl äro i
huf-vudsak strukna.
Brokig och otillfredsställande är stilen med
desö blandning af de mäst oförenliga element,
hvilka gång på gång störa intrycket och
förrycka uppmärksamheten. Detta vid
sidan af de mäst fängslande och
medryckande ställen. Strindberg besitter ju en
stil, som kan ge lif och värklighet åt allt
tänkbart, och man frågar sig därför om
den skulle förlora sin omedelbarhet och
sin kraft, om den finge en smula ans. Är
det af farhåga för att ta bort denna stora
egenskap som Strindberg underlåter att ge
den retusch eller är det af likgiltighet för
det konstnärliga krafvet? Ett prof på hvad
han i den vägen tillåter sig är den person,
som införes i dramat som finsk fänrik, men
som i själfva värket är den afrättade Erik
Sparres son Axel Eriksson Sparre. För
att dölja sin börd, antar han en
svenskfinnes uttal och språkform. Han
åstadkommer då ett antal meningar, som äfven
nu, efter ytterligare 270 års
språkdifferen-tiering måste anses utomordentligt
tjock-fargade med finlandismer och som då, på
1630-talet, naturligtvis voro fullkomligt
omöjliga att producera.
Skådespelet förefaller att vara ett genialt
hastvärk. Författaren har anlagt ett par
stora hufvudsynpunkter på sitt ämne, en
hel del scener ha setts med åskådlighet
och fantasi långt utöfver det vanliga måttet.
Men den djupa, gripande effekten af det
hela uteblir, ty detaljerna och helheten
samvärka ej till åstadkommande af ett stort
intresse. Förf. har ej haft vördnad eller
kärlek nog till det stoff han valt för att
egna det den konstnärliga omsorg som
inarbetar hvarje del till enhetlighet. Det är
anarkistiskt och péle-méle.
Kan man således ej förena de personer,
som man träffar, med deras en gång gifna
namn och sätta in dem i den historiska
ramen och orsakar detta en kylig
stämning hos läsaren, som gör att man står
främmande för deras tal, så rymmer
skådespelet likväl mycket af storhet och värde.
En i hufvudsak medryckande och
imposant, fullt behärskad och fyllig ingress (hela
första akten), där anakronismema,
skruf-ningama på tidsförhållanden och tänkesätt
ännu äro helt lätta att se bort ifrån. Och
under fortgången, hur många scener gifves
det ej öfverlägsen gestaltning, fulla af Kf
och styrka, glans och originalitet. Hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
