Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindberg än uppfattar en figur, alltid
sätts den in med en blodfull realitet, som
öfvermannar alla invändningar. Hvem har
såsom Strindberg förmågan att föra fram
folk på scenen, hans fyndighet och hans
personkännedom äro outtömliga. Han
förlänar sina varelser långt mer af själftillvaro
än äfven Ibsen; i brokiga och sammansatta
scener visar Strindberg mer af fantasi, mer
af rikedom än Ibsen, som å andra sidan
har mer af enhetlig stämning och en långt
mera säker hand — kanske därför att han
lefvat sig kärleksfullare in i sina personer
än Strindberg, som väl näppeligen är
underlägsen i karaktärsintuition.
För öfrigt torde Strindberg ej sedan han
skref »Gillets hemlighet», ha gifvit oss ett
så mildt, så försonligt stämdt stycke som
detta. Nästan inget hårdt eller brutalt
sticker fram, till och med Gustaf Adolfs
häftighet och Åke Totts ursinne äro
dämpade och förmildrade. Äfven i fråga om
kraftord har Strindberg denna gång
ådagalagt den största själfbehärskning. Saknar
man alltså hufvudsakligen det glada och
stolta, det stormande och starka, som ryms
inom denna historiska hjältesaga, så har
man fått en kvällsljus, vemodig epilog, här
och där kontrasterad af lägerintermezzon i
rask och hurtig rytmik.
Rikedomen på scener, mångfalden af
figurer erinrar om Shakspeare. Med en
ojämförlig och Öfverlägsen brio ger
Strindberg interiörer ur den tidens krigarlif. Det
är en betagande värklighetsillusion, som
gjutes öfver fältherrar och soldater,
borgar-folk och landtbor, typer och individer, som
hvar för sig äro ämnen till skådespel eller
berättelser, så som de korta, glimtlika
synerna ur deras lif komma oss att tro. De
fängsla med den största konst, och inte
ens deras gemensamma fel, att resonera
om världshistoria och de stora händelserna
på ett efterförnumstigt och djupt
genomskådande sätt, kan förta deras värkan.
Detta är ett första intryck efter dramats
genomläsande. Hur det kommer att värka
på skådebanan efter omarbetningen är
svårt att gissa, men antagligen skall det
då göra ett mycket gynnsammare intryck
och fängsla åhörarna genom brokigheten
och kraften i sin anläggning och en del
rent sceniska effekter. (C. & E. Gemandt.
Kr. 4: —) Lennart Hennings. •
PETER W1ESELGREN.
Peter Wieselgren. En lefnadsteckning.
Peter Wieselgren är ett namn af stor
betydelse för svenska folket. När
100-års-dagen af hans födelse firades den I okt. i
år vaknade på nytt minnet af denna
märkliga personlighet, och hans gagnerika värk-
PETKR WIESELGREN.
samhet uppskattades så som endast
eftervärlden, hvilken fått skörda nyttan af hans
arbete, kan det. Ett värderikt och
varaktigt minne är den lefnadsteckning, hvaraf
första häftena nu utkommit. Den är
författad af Sigfrid Wieselgren. Pietetsfullt och
åskådligt har sonen tecknat faderns
sympatiska bild. Utom sina personliga
minnen af den hädangångne har han haft att
tillgå dennes »Berättelser för sina barn».
Denna lefnadsbeskrifning är ett stycke af
vårt folks historia, den visar hvarje skede
af framåtskridandet under tre fjärdedels
sekel. Nykterhetsrörelsens uppkomst och
utveckling, vår litteraturs skiftande
blomstring, upplysningens segerrika tåg och
välståndets vidsträckta utbredning. Redan
i första häftet finns sidor, som fangsla
genom dramatisk kraft och stilistisk glans,
t. ex. berättelsen om hur farmodern Elin
Ingemarsdotter svepte den lille Petter i
sin Värendska sköldmöskjortel då han
skulle bäras till dopet; och den korta,
kärnfulla karaktäristiken öfver Tegnér.
Efter den Voltaireska epokens
fomufts-lära, hvilken från hofvet spred sig till alla
bildade klasser, följde den religiösa
frihetstiden. Under detta senare tidsskede växte
Peter Wieselgren upp. Utgången från ett
strängt religiöst »dannehem* stöttes han af
den slapphet i tro och seder, de nästan
utomkristliga religionsåsikter, hvilka ofta
rådde i de kretsar, där han som
studerande vistades. Exempelvis må nämnas
att man då ännu använde Rosenmullers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
