Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
UR ITALIENS SAMTIDA DIKTNING.
Öfversättnig för VARIA af GÖRAN BJÖRKMAN.
I SKOGEN.
I skogen hand i hand framåt vi gingo,
gingo på måfå, gingo utan rast.
De tankar, som vi tänkte, form ej fingo
dem röjde blott ett flyktigt ögonkast.
Höstsolen, som sin sista glans oss sände,
gaf dubbel rodnad åt min varma kind.
Hem till sitt näste skogens foglar vände,
och bak ett busksnår skymtade en hind.
Ju mer vi sågo dagens ljus försvinna,
vi kände oss som i en helgedom.
Du sade: »Kosan kan ej mer jag finna,
men . . . alla vägar bära ju till Rom» .. .
O, att så irra utan att behöfva
hvart steg, man går, gå andras nötta stråt,
så hand i hand framåt, framåt blott sträfva,
som om man aldrig måste skiljas åt!
Grazia Pierantoni-Mancini.
FARVÄL, SYSTER!
Syster, när som en lycklig brud du lämnar
vårt fadershus, dit saknad in nu drar,
vänder du dig med blicken tåreklar —
din sista afskedshälsning mig du ämnar.
Under min fot mig tycks, att jorden rämnar,
och intet ord jag för min smärta har.
Stum, goda syster, jag din hand blott tar,
som läker sår och pannans fåror jämnar.
Böjd mot mig i din slöja och din krona,
räcker du till en kyss din hvita panna,
som nu din framtidsdröm en gloria skänkt.
Och så, när dina steg jag hör förtona,
känner jag i min själ ett källsprång stanna:
hos dig rann upp h vad renast jag har tänkt.
Gabriele d’Annunzio.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
