Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket vara framsprungen ur hans
ärelystnad att skapa något noch nie da
gewe-senes som ur inre diktarbegär. Men
så mycket enormare * blir den
viljans intensitet hvarmed han fullbordade
sitt värk.
Balzac arbetade med en bisonoxes
styrka och en myras ihärdighet. Han
lade sig före solnedgången, steg upp
vid midnatt och skref därpå ända till
sexton timmar i sträck utan att förtära
annat än kaffe. »Le sceret des
Rugi-eri» är gjord på en enda natt. Han
tillhörde en stark släkt, hans fader var
i besittning af en atlets styrka, men
den hälsa han ägde slösade han med
som en millionär. Efter en glad natt
i kamratkretsar, då han kunde dricka
vin som en ung Bachus, satte han sig
vid hemkomsten med klar panna och
oförminskad arbetskraft till sitt
skrif-bord. Han låter Vautrin säga till
Ras-tignac: »försök om ni kan stiga, upp
hvarje dag i besittning af ännu större
viljekraft, än då ni lade er». Balzac
har försökt detta och lyckats och af
fullaste öfvertygelse utslungar han
maximen: att det beständiga arbetet är
lifvets liksom konstens lag. Om detta
ständiga arbete var till fromma för
hans konst torde dock vara tvifvel
un-derkastadt.
Man kan på tal om Balzac ej undgå
att nämna tre kvinnor, hvars namn äro
nära förknippade med hans lifs historia
nämligen fru de Berny, härtiginnan de
Castries och grefvinnan Hanska. Aldrig
har dualismen i Balzacs väsen
fram-trädt starkare än i dessa
hjärteförhållan-den. Känslomänniskan i honom drömde
sig in i tillstånd af exstas, som han
hängaf sig åt ända till framkallande
af fysisk smärta, hufvudvärk och
sömnlöshet, allt under det den praktiske,
utåtvände egoisten noga kalkylerade
förmånerna af de olika förbindelserna.
Fru de Berny var en af dessa för sin
kärlek allt uppoffrande naturer, som
gaf utan tanke på gengäld och som
så länge hon lefde synes ha varit en
värklig försyn för Balzac, »en sedlig
sol» som han själf kallar henne. Det
förefaller dock snarare, som om han
varit fastad vid henne genom den
innerligaste tillgifvenhet, den djupaste
tacksamhet och vänskap än genom en
stor lidelse. Vid hennes död 1837
skrifver han om henne i ett bref. »Den
person, som jag förlorat, var för mig
mera än en mor, mer än en vänninna,
mer än någon mänsklig varelse kan
vara för en annan, blott ordet
gud-domlig kan karaktärisera henne». Men
hans sorg är icke förtviflad utan mild
och resignerad. Han beklagar
vemodigt att han ej har en timmes tid att
begråta henne och han låser in henne
i sitt minnes helgonskrin föt att låta
hennes gloria i onaturligt förstorad glans
lysa öfver alla dygdens prästinnor i hans
romaner.
De flesta biografer nämna
grefvinnan Hanska som Balzacs stora kärlek,
emedan hon under sjutton år af hans
lif utgjorde målet för hans sträfvan,
men största delen af dessa år hade
Balzac redan lämnat ungdomen bakom
sig, en ungdom som under lång tid
fylldes af en stormande lidelse för den
bedårande härtiginnan de Castries. Hon
är typen för alla dessa beundransvärda
och beundran begärande härtiginnor
och markisinnor, dessa spirituella
njut-ningslystna kvinnor, som Balzac i sina
skildringar ironiserar och åtrår, som
han föraktar och älskar. Hon är Fedora,
Härtiginnan Langrais, ja hon är till och
med delvis fru Marneffe, men hvad
hon än är, så är hon förtrollande.
Balzac återvänder i tankarna till henne
som en fakir till sina plågor. Åh denna
parisiska världsdam, denna hjärtlösa
inkarnation af guddomlig förförelsekonst,
hur växer hon icke upp till dämonisk
höjd inför Balzacs brinnande svarta
ögon. Genom henne har han lärt sig
lidandet, hon är hans Dolores, inför
hvilken han ligger på knä med läppar,
som skälfva ännu under ett leende aT
sarkasm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
