Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt absorberande böjelse för denna
kvinna behärskade honom. Så säger
han bland annat: »Om jag förlorade
er, skulle jag icke döda mig, icke
heller gå i kloster, endast tanken på er
skulle ge mig kraft att uthärda’ lifvet.
Men jag skulle draga mig tillbaka till
någon undangömd vrå för att långsamt
dö utan att befatta mig med någonting.
Jag skulle icke längre skrifva — för
hvem, ni är ju hela min världj. Och
Balzac trodde säkerligen dessa ord, då
han nedskref dem, men det hindrar
honom ej att samtidigt bedja sin
ung-domsvännina fru Zulma Carraud att se
sig ora efter något fördelaktigt parti åt
honom, någon rik och spirituell ung
flicka, som allt efter omständigheterna
skulle kunna fylla platsen af
gesandtfru eller hushållerska.
Balzac med sin breda panna, sin
breda hals och sina breda skuldror är
en företeelse af vital kraft, som synes ha
ägt alla förutsättningar att draga
musten ur sina hufvudlidelser Tamour och
la gloire och likväl belönade de honom
båda med njugghet ochläskade endast
droppvis hans törst. Ehuru
världsbe-ryktad före sin död, såg han sig
ständigt utsatt för pressens klander och hån
och ehuru gift blott fem månader, var
denna tid nog att beröfva honom
illusionerna om äktenskaplig sällhet. Det
magnifika hotell, som han med
gref-vinnans medel låtit inreda i Paris var
ett under af lyx och skönhet. Här
voro de drömda salonger som Faubourg
S:t Germains lysande societé skulle äflas
om ’ att fylla. • Här var den högättade
värdinna, den strålande juvel som
passade till den dyrbara infattningen —
men han själf, han som skulle lysa
främst af alla, han var ingenting
annat än ett block, en döende
massa, öfvergifven åt en främmande
sjuksköterska i ett rum, så aflägset
som möjligt från den öfriga
praktvåningen.
Ty man kan ej begära det omöjliga af
en estetisk världsdam. Grefvinnan
Hanska kunde skrifva ömma spirituella bref
till den snillrike diktaren, men hon
kunde icke uthärda den stank af
förruttnelse, som fyllde hennes döende
mans sjukrum. Hans bristande blickar
sökte ej heller hennes, han hade lärt
sig att ej längre finna dem. Hans
trofasta vän sedan barndomen, Laure, var
den som mottog hans sista lifsyttring,
en svag handtryckning, och så fick det
väldiga hufvudet, hvilket under
dödskampen hjälplöst vacklat af och an
liksom öfvertyngdt af alla de tankar
det utarbetat, lugn, visst bekräftande
Balzacs ord:
Jag blir först lycklig som död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
