Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men gref Peder? Ju längre han
stod där och såg, dess mera mjuknade
han. Det ryckte i hans buskiga
kri-garskägg, han tuggade sin mustasch
och utför hans kinder började stora,
klara tårar falla. Han vände sig mot
dörren och steg ut.
»Då jag knackar . . . måste . . tiden
vara ute!»
Och dörren slöt sig kring de två
därinne. Men åter öppnades den
hastigt och gref Peder visade sig på
tröskeln :
»Jag gifver eder denna dagen ut,
om I viljen stanna här i tornet. ..
Det står kanske inte till aftonen.»
Han gick fram till sin dotter, tog
henne i sina armar och såg henne
länge, länge in i ögonen, medan strida
tårar strömmade utför hans kinder.
Så tog han danskens hand, tryckte den
hårdt och lade den i sin dotters.
Då slog Magnhild sina armar om
sin faders hals och kysste honom på
hans ögon:
»Fader, fader! Gud signe!»
Men sagan förtäljer, att då gref
Peder kom ned till sitt folk på vallen
var tian bistrare i synen än någonsin
annars. Han bet ihop tänderna, så att
de brakade i munnen, och hvit var
han om tinningarne med svällande
ådror. Aldrig hade han förr eldat sin
»Långa Per» som den dagen, med en
jättes krafter handterade han det stora,
tunga skyttet som om det endast varit
en vanlig luntbössa.
Och hans kulor träffade mål. Den
ena af de danskes kanoner tystnade
efter den andra, och man såg, huru
fänikorna där borta sletos upp och
började myllra inåt skogen, som om
de gjort sig redo för ett uppbrott.
Och då, säger sagan, vek det bistra
ur herr Peders drag och med en blick,
så ljus och god som ett barns såg han
upp mot sitt högertorn, som ännu
gungade efter den sista kulan, det
vänstra hade redan rasat. Det var som
om han velat slåss med djäfvulen själf
om det tornet.
Och nu började ett leende sprida
sig öfver hans ansigte. Nu hade han
ju vunnit segern.
Dock nej, än fanns det en hund där
borta hos de danske, som kunde bita.
En eldslåga sköt ut ur den grå
nip-leran, en rökring sväfvade ut öfver
älfvens skälfvande vatten . . .
Ett brak! Det var Styresholms andra
torn, som störtade i djupet.
Då, säger man, röt gref Peder i
raseri. Med ett jättetag lade han
kanonen till rätta, rikta länge . . Folket
höll andan . . Han riktade så länge, att
de höllo på att kväfvas. . Så slog
han luntstaken mot fängpannan, så
att gnistorna dansade . . En eldpelare
fräste upp ur fängpannan ... en knall..
kulan tog vall så att leran sprutade . .
man såg en mängd människokroppar
flyga högt upp i luften . . . juten löpte
för brinnande lifvet. . så blef där still.
Och så slutar sägnen, att männen
höjde ett högt hurra, som skallade
långt utöfver älfven.
Men det var en som grät, stora klara
tårar, midt i en härlig victoria.
Det var segerhjälten, det var herr
Peder Porse på Styresholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
