Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man, herr Niels, och kanske skulle jag
ej döma som nu, om ej denna fäjden
vore. Men . . det vatr i en olycklig
stund I kom med edra fanikor hit till
Styresholm».
»Kungen ville det», mumlade
fången, »soldaten lyder».
»Vet I då intet, att jag nu måste
hafva edert lif?»
»Mitt lif?» Det kom så tungt och
sörjande. »Tag det! Hvad har jag
nu för fröjd af mitt lif? Tag det herr
Peder, jag är så trötter på att endast
längta, längta . . så trötter.»
Nu vardt herr Peder ond. Skulle
han ha en sådan mjäker till måg:
»Af edert tal frestades jag nästan
att gifva det eder tillbaka. Men öfver
min vilje står plikten.»
Fången rörde sig ej.
»Men på ett villkor står det ändå
i min makt att låta eder behålla lifvet
och i frid draga hädan».
, Inte en min ändrades i den fångne
danskens anletsdrag.
»Jag gifver eder lifvet, om i ger
ert hedersord, att fänikoma äro på
tåg söderut från skansen därborta inom
fyra och tjugu timmar. Skyttena må
i bringa med eder bäst I viljen, men
vallen skall vara raserad.»
Dansken såg upp och, ett ironiskt
löje lekte kring hans läppar:
»Hvad skulle herr Peder Porse svara
sifi kung, om han kom och frågade
honom: Hvar hafver I gjort af mitt
Styresholm, herr Peder?»
»Jag?. . . Det är en annan sak det . .
Jag försvarar Styresholm jag, eller
begrafver mig med dess rasande torn.»
»Tror I, att det intet finnes män på
vår sida också? För oss är det att
taga eller stupa.»
Det där var argument, som beto på
en gammal krigsbuss, men han hade
nu en gång för alla inte så värst höga
tankar om dansken, och den här var
i alla fall en jute, hvarför han ville
pröfva än en gång, fast detta medlet
var ett grymt.
»Och om I så dragen hädan, då
gifver jag eder mitt hedersord i pant,
att I vid eder sida skall hafva henne
som är eder maka.»
Dansken såg upp. Hela hans kropp
skalf, hans bröst flämtade. En lång,
lång blick på henne som stod vid
fönstret, hvit som lärft och med ögon,
som stirrade mot hans, som ögonen hos
den, som kämpar om sin själ med
satan. Så sänkte han hufvudet med
ett sönderslitet kvidande:
»Åh, det är för mycket. . Jag kan
intet, kan intet.»
»Godtl» Herr Peder gjorde
ställningssteg, som om han talat till en
öfverord-nad. »Då måste ock jag göra min plikt.»
Ren förde han hvisselpipan till sina
läppar för att tillkalla knektame. Då
störtade fru Magnhild fram och slog
armarne kring sin makes hals, som om
hon velat skydda honom mot sin far
och hela världen.
»Far, far!» framstötte hon nästan
ined ett skrik. »Skona honom, andra
höga herrar tagas ju blott till fånga och
utväxlas sedan, då kriget är slut.»
»Kungen har befallt. Vet du hvad
det är att lyda kungen?»
»Och så ..» faran gjorde henne
uppfinningsrik . . »så kunde vi ha nytta af
det, om . .» hon tvekade. . »om
Styresholm måste gifva sig.»
Det var att slå stål mot flinta, men
så sprutade gnistorna också.
»Kungen har befallt!» röt gref Per
och ögonen gnistrade. »Och
Skömäs-holm ger sig intet, om jag så själfver
skall föra luntan i krutkammaren.»
Då visste fru Magnhild, att ödet var
orubbligt, och hon sjönk samman i
sin makes armar. Hennes sorg var för
stor för tårar, hon snyftade inte mer,
men hennes ögon voro stora, stela,
stirrande och kalla som glas.
Orörlig stod dansken med sin hustru
i sina armar, orörlig som en
marmorbild. Det var som om sagans troll
förvandlat dem till stenar. Men det
trollet hette sorgen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
