Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
solsken, och man har vågat att glänta
på rutan.
Luften, som strömmar in, är icke
varm, icke ens ljum, men man vågar
inandas den; den har en liten gnista
af vänlighet i sig. Ljuden, som nå en
utifrån, klinga så underligt klart, gladt;
— på ett helt annat sätt än genom
snöluften.
Så är det något, som säger: dropp,
dropp, dropp där utanför; — kalla
droppar slå förbi fönstret och ner i
marken. Den långa istappen under
takåsen har börjat bli sned och smal
och har förlorat hela sitt morska
utseende.
»Hvad står på?» frågar jag den.
»Gråter ni? Hvarför dessa tunga tårar?»
Och istappen svarar:
»Jag gråter visst inte! Det skulle
vara alldeles under min värdighet att
gråta. En istapp gråter aldrig. Men
jag mår visst inte riktigt väl. Jag har
fått en sådan infam snufva. Min näsa
rinner ohjälpligt, och så har jag fått
ett så styggt håll i min ena sida! Aj,
aj! Jag blir alldeles sned af det.»
Och knick! knack! Så brister istappen;
— plums, där ligger den!
En liten sparf, som hoppar omkring
i den smutsiga snön, tittar upp och
bprjar sjunga en mycket tarflig lite.n
visstump, — men också den låter
annorlunda än hans vinterlåt.
Det är som om den ville säga:
»Se på, bara! Där gick den hårda
rackaren! Nu skall vi väl snart få
undan snön, så att man kan få sig en
reel måltid!»
Och det blef morgon och afton på
skapelsens första dag!
Det nästa vårtecknet är starkare.
Det är solen själf, som, klädd i full
fästskrud, sitter på sin tron midt på en
blå, — o, så blå! — himmel och
skrattar och ser på snön.
Det måtte vara något förkrossande
i detta solens vårskratt, ty snön vet
icke alls, hvart den skall krypa för
att slippa att se solen i ansiktet. Den
gör sig så låg och flat som möjligt,
den flyr ända in under takåsarna och
borrar sig ner i svarta hörn, så att
dess hvithet får ett mycket misstänkt
utseende.
»Ers nåd!» hviskar snön till solen.
»Jag skall inte vara i vägen! Jag skall
uppta’ minsta möjliga plats! Men hvar
och en håller dock på sin existens,
och hvarför skulle icke också jag få
lof att hsfva?»
Men solen skrattar, så att det löper
kallt utefter ryggen på snön. Och så
brassar den på med alla sina starkaste
strålar.
»Försvinn!» ropar solen. »Bort!
Försvinn!» — och snön kryper fram
utefter jorden, tunnare och tunnare. Nu
är det blott en smula porös, smutsig
snö kvar i de skuggigaste vråarne, men
solen upptäcker den i dess gömställe
och kastar en af sina gyllne lansar
efter den : — och nu är all snö död,
och jorden är bar.
Och där ligger nu den nakna jorden
som ett tomt papper och väntar, att
någon skall skrifva en dikt därpå.
»Hvad skall komma? Hvad skall
komma?» tänker den och suckar. »Jag
känner, att det jäser något inom mig,
jag vet, att jag skulle kunna frambringa
någonting, till och med något mycket
vackert; — men hvem hjälper mig? —
Hvem kommer med det förlösande
ordet?»
I det samma sväfvar ett moln
framför solen, så att den försvinner. Det är
icke ett af de tunga snömolnen, svarta
och hotande att skåda, laddade med
snö och illska. Det är ett underbart
genomskinligt moln, hälften rök och
hälften dimma, men mjukare än både
rök och dimma, af en färg som ljus
lilasblå hyacinter och ljusbruna
lönnblad. Det sväfvar framåt och stannrr
öfver trädgården.
Dess ljusa lilasfärg mörknar till violett,
och plötsligt utbrister det i en varm,
strömmande gråt.
Det är icke smärtsamma tårar, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
