Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR TRÄDGÅRDEN VAKNAR
KÅSERI VID BRASAN ak HELENA NYBLOM.
T^Xet finns människor, som säga, att
de älska vintern:
Om andra hade sagt det om dem,
skulle jag taga det för skamligt förtal,
men när de säga det själfva, måste
man ju tro dem.
De säga, att det gläder dem, när
skogen har tappat allt sitt löf, när
snön har gjort sig till herre på täppan
och bredt sitt kalla, hvita svepdok
öfver hela den stackars jorden, där
allt lefvande nr dödt och begrafvet.
De säga, att de känna sig lyckliga i
den isande kölden och i det stora
mörkret. Det är mycket underligt, men
sådana människor finnas.
Kanhända står detta tycke mest i
samband med vintersporten. De unga,
som kunna flyga öfver de frusna
sjö-arne på skridskor och storma öfver
bärg och backar på skidor, försäkra,
att intet ger en känsla af lycklig frihet
som sådana färder, när vinterhimlen är
klar, och solen glittrar på snö och
rimfrost. Må så vara! Ungdomen
känner sig lika lycklig, antingen den
trampar i blommor eller snö.
Men för oss andra har vintern icke
någon sådan tjusning. Vi traska
omkring i galoscher och paraply,
kämpande mot vinterkylan, snön och
stormen, och det är en tämligen negativ
glädje att ändtligen komma lyckligt
och väl inomhus, få på sig ett par
torra skor, få eld i kakeklungen och
lampan tänd i det eviga mörkret.
Det är ju alltid cn uppgift att göra
en dygd af nödvändigheten och att
visa höflighet mot någon, för hvilken
man hyser antipati; —- men att älska
vintern! Nej, förlåt mig! Så långt
kommer jag aldrig.
Om den ändå icke vore så oändligt
lång! Men den är som en besvärlig,
påträngande gäst, som, en gång väl
innanför ens dörrar, aldrig vill ge sig
af igen och icke har minsta känsla af,
att man går och önskar honom, där
pepparn växer.
Nej, när vintern kommer, så
stannar den.
Den har fullt af koffertar med sig,
den gör sig bred och slår sig
fullkomligt till ro. En och annan gång tittar
den i almanackan och mumlar något
om, att det kanske kunde vara tid att
tänka på affård, ja, den börjar till och
med någon dag rota i sina kappsäckar
och ge sig min af att lägga ihop sina
saker, — och hela familjen utbyter
lyckliga blickar och tänker: *Nu –-
nu drar han i vägl» Jo pytt I Det
var bara falskt allarm.
Nästa dag sitter han igen i all sköns
ro i den bästa soffan nära brasan och
halfsofver. Han stannar ännu några
veckor, ja, vi kunna kanske hoppas
på en hel månad.
I almanackan ha månaderna så
vackra namn; af den skulle man tro,
att våren var en tidig gäst hos oss,
men det finns tyvärr så mycket, som
ser så bra ut på papper och är så
helt annat i värkligheten. Och
sanningen är den, att det dröjer långt
in i maj, innan något, som man
värk-ligen kan kalla vår, visar sig för oss.
Förberedelserna börja dock långt
förut, och om man har lefvat länge på
jorden, känner man och lyssnar till de
allra första vårtecknen, som man lyssnar
till lifstecknen hos en dödssjuk människa.
Det börjar med, att man en dag
sitter och syr i solskenet. Ja. det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
