Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vera min favoritdryck. Det är något
visst, ja, — hvad skall jag säga? Kom
med, så får ni själf smakal»
Mask&rna komma krypande,
långsamt och säfligt fram öfvcr jorden. En
af dem ‘ lyfter hufvudet och ser på en
humla, som har druckit sig mätt j
honung och nu sjunger en brusande
dryckesvisa i solskenet.
»Tänk!» säger masken, »så ung och
dock så full! Det är beklagligt!» och
så kryper den vidare.
Skalbaggarna ha klädt sig i uniform.
De lysa grönt och gult i. solskenet, gå
långsamt och värdigt framåt och låta
beundra sig. En af dem har tumlat
på rygg i en blomsterrabatt och ligger
och sprattlar med benen.
»Det var obehagligt; högst
obehagligt!» säger den, och gör det ena
tafatta försöket efter det andra att
komma upp. »Jag hoppas ingen ser
mig! Om någon ser mig, låtsas jag,
att jag är död! Hällre medlidande
än hån! Min uniform tillåter mig icke,
att göra mig till ett åtlöje för
jordloppor. Såja, — nu gick det! Nu är
man på benen igen; nu framåt marsch!»
Lilla Maria-nyckelpiga kommer
krypande. Den har gjort sitt bästa, klädt
sig i rödt kattun med svarta prickar.
»Jag trodde, att jag var så fin», säger
den. »Då jag var i ordning och skulle
ge mig i väg, tänkte jag, att jag skulle
bli den finaste af alla. Men hvem
kunde ana en sådan färgprakt!
Sådana toaletter! Det är ju bara sammet
och siden och flor och guldbroderier.
Min lilla kattunklädning tar sig rakt
ingenting ut. Men tänk, om jag flög
bort och satte mig på ett af de hvita
narcissbladen! I)är skulle jag bestämdt
göra varkan, och obemärkt vänder jag
inte hem!» och så lyfter den vingarna
och kommer rasslande som ett litet
skal midt in i en hvit narcissblomma.
»Ursäkta fröken!» säger den, »men
ni behöfver litet färg! Jag skall krypa
omkring på er hvita klädning och
parera.»
Nu kommer en liten fågel flygande.
Det är en liten trädgårdssångare, som
sätter sig i linden och börjar putsa
sina fjädrar. Så lägger den hufvudet
på sned och tar en öfverblick öfver
trädgården.
»Det är vackert!» säger han. »Det
är värkligen så vackert som någon
trädgårdssångare kan önska det! När
man kniper ihop ögonen så här, så att
färgerna löpa i h varandra, är det rent
af förtjusande. Det violetta och gula
där i hörnet och alla de purpurröda
tulpanerna! Och häggen, liksom en
stor fågel af hvita fjädrar: — det hela
gör sig utmärkt bra! Jag tror jag får
lof att sjunga en liten visa om det!
D-dur, — eller kanske ess-dur med
drillar på alla fermater! Jag
komponerar en ny vår visa för h varje år, men
jag får den aldrig riktigt som jag vill
ha den. Våren är alltid vackrare, än
allt jag kan hitta på att sjunga. Men
trägen vinner, och om jag nu igen
skulle försöka, skulle jag kanske lyckas,
åtminstone tror jag, att jag skulle kunna
göra det mycket bättre än i fjol.»
Och så sitter den med hufvudet på
sned och tänker en stund och samlar
intryck, och så gör den sig i ordning,
ställer sig säkert på benen, lyfter
hufvudet så att strupen är klar och
öppnar näbben.
Men just som den första tonen
håller pä att svinga sig fram, händer
något så märkvärdigt. Ett lätt moln går
förbi solen, och ett beslöjadt
halfdun-kel breder sig öfver hela trädgården.
Alla blommor falla som i en
sällsam dvala, och på afstånd hörs åskan,
icke en vild åska, utan ett svagt
mullrande åskdån, som om någon långt
borta sakta rörde pukorna. Den lilla
trädgårdssångarens visa fastnar i halsen
på den.
Öfver himmel och jord hvilar en
underbar, högtidlig tystnad.
Ett par ögonblick efteråt skiner solen
fram med fördubblad glans, alla
blommor vakna upp och se mot ljuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
