Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trädgårdssångaren sjunger och drillar
som om dess lilla strupe skulle sprängas.
»Hvad var det?» hviska blommorna.
»Hvad var det, som händer»
»Det var våren, som gick förbi!»
sjunger trädgårdssångaren. »Jag såg
den i all sin öfverjordiska härlighet,
och jag försöker att sjunga dess lof!»
»Såg du den? Såg du den?» hviska
blommorna till hvarandra. Nej, ingen
af alla blommorna hade sett den!
»Och det är ändå till ära för våren
vi ha haft allt vårt besvär», klaga
blommorna. »Och nu fingo vi inte
ens se minsta skymt af härskaren!»
»Han kommer naturligtvis igen», säga
hyacinterna och breda ut sina kläd-
ningar. »Han kommer naturligtvis
igenom trädgården igen!»
»Vi voro nog inte tillräckligt
uppmärksamma», hviska violerna. »Vi stodo
m g alla och tänkte för myckef på oss
själfva 1»
»Men nu måste vi vara vakna!»
ropa tulipanerna och flamma. »Nu
skall vår furste se, huru vi hedra honom.»
»Lansame för fot!» befalla irisarne.
»Låt oss vara beredda, när våren åter
skrider fram.»
»Ja, han kommer ju åter?» fråga
violerna och titta ängsligt upp emot
trädgårdssångaren.
»Nej», sjunger fågeln, »våren går blott
förbi cn gång! Nu är det sommar!»
EN LIFSDRÖM.
Jag drömt mig lefva i en vänlig dal,
där älfvens vågor flöto stilla.
Med lugna mödor af mitt sinnes val
jag fyllde gladligt mina dagars tal
långt bort från vimlets lust och villa.
Min ärfda gärning blef mitt enda kall,
som ärligt jag förkofra tänkte.
Min gård, min jord, min goda odlarvall
mig hem och alla håfvor skänkte.
Jag äktade min unga längtans mö
och henne bjöd min sträfvan’ dela.
Vår lott blef blid som aftonro på sjö,
när nordanskogens trastar spela.
Med åren växte upp en kraftig ätt
af stolta jungfrur, raska söner.
De lärdes tänka stort och lefva rätt
af faders maning, moders böner.
Jag gömde friden i mitt bröst som gäst,
och lefnadsfröjden allt förgyllde.
Mitt enkla dags värk blef en ständig fäst,
för hvilken ödet tack jag skyllde.
Sist sjönk af ålder tungt mitt hufvud ned
i Tidförlossarns milda sköte.
Och gärna sena sekels mannaled
vid minnesstenen -stämde möte.
Där stod: Han lefde i en vänlig dal,
där älfvens vågor flöto stilla.
Med lugna mödor af sitt sinnes val
han fyllde gladligt sina dagars tal
långt bort från vimlets lust och villa.
Ingemar Finne von Mels t ed.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
