Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ha några samveten, som hålla dem
vakna om nättema). Yi slogo oss ned
i mörkret på hvar sin stol i spänd
förväntan. Bäst det var nös jag till.
»Tyst, din idiot»! hviskade
Holm-lock förargad. »Du fördärvar ju
alltsammans».
Jag försvarade min rätt att nysa, då
jag icke kunde lita bli, och vi råkade
i en hviskande dispyt, som icke
slutade, förrän den sofvande till hälften
reste sig upp ur sängen och frågade:
»Hvem där»?
Nu tystnade vi förskräckta.
Mördaren fortsatte att tala i sömnen:
»Är det du, Amalia? Tyst, så att ingen
hör dig! Den här vägen! Så där ja».
Nu hörde jag en belåten grymtning
från Holmlock.
»Det var fasligt, hvad den dörren
gnäller», fortsatte då den sofvande.
»Den får du allt lof att smörja, Amalia».
Därpå var det slnt med seancen,
och mördaren lät icke höra ett knyst
mer, hvarför vi smögo oss ut igen.
»Hörde du?» frågade Holmlock och
gnuggade händerna. »Hörde du, att
han sade »Amalia» och tillade, att
hon skulle vara tyst så att ingen hörde
dem. Amalia är tydligen hans
med-brottsling».
»Hvad i Herrans namn säger du?»
utropade jag förfärad, »skulle en kvinna
vara hans medbrottsling? Hur skulle
en sådan kunna klifva uppför
stup-rännan till tredje våningen med en
glasruta i famnen? Nej, det är
komplett omöjligt! Jag trodde, att det var
hans älskarinna.»
»Nå, nå», log Holmlock, »du känner
tydligen icke till de emanciperade
kvinnorna nu för tiden. En sådan bedrift
är alls ingen konst för dem. Var du
säker på att Amalia är hans
medbrottsling, glasmästaren».
»Ja, men tänk, om den häktade rent
af inte skulle vara mördaren?» inföll
jag tveksamt.
»Herre Gud, karl, har du då inte
själf varit med och steg för steg öfver-
bevisat honom därom. Kom nu inte
med några dumheter!»
Nå, jag måste naturligtvis böja mig
för den högre auktoriteten.
Vi voro denna afton så uppskakade,
att vi icke ville skiljas, utan jag följde
Holmlock hem till honom öfver natten.
Af artighet lät han mig ligga i sin
egen säng, d. v. s. på en golftilja, som
bestod af något mjukare trä än de
andra. Själf erbjöd han sig att »hänga
och sofva» på stegen, men det tillät
jag icke, utan beredde honom ett
sparsamt rum vid min sida.
Innan vi somnade, kommo vi
öfver-ens om, att det fanns en viss likhet
mellan mördaren och hans offer, blott
med undantag af att den mördades
lik såg hungrigt ut, medan mördaren
hade ett mätt och belåtet utseende.
Vi gissade, att de voro släktingar, och
då vi dessutom erinrade oss, att den
mördade Lundströms hustru hette
Amalia — samma namn som mördaren
ropat i sömnen — förstodo vi att
mördaren och hustrun älskade hvarandra
och kommit öfverens om att döda
mannen och barnen, som voro i vägen för
deras lycka. Då mördaren väl kommit
i tagen, hade han emellertid af ren
tankspriddhet råkat aflifva hustrun också.
Därpå somnade vi. Vi vaknade icke
förrän- långt fram på förmiddagen, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
