Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och m^d den förre chefen gingo
också enligt amerikanskt bruk alla hans
underordnade. Det hade de alla alltid
vetat och voro därför beredda. Fingo
nya platser, kunniga som de voro i
hänsynslös taktik och amerikansk
till-tag^nhet. Men Fridolf Larson tick
stanna kvar, och i sitt hjärta var han
bolaget djupt tacksam därför. Så hade
de dock erkännt hans flit, insett
hans värde! Och han försökte försvara
kompaniets handling mot den forne
agenten inför sig själf. Och hankände
sig än stoltare öfver att arbeta för en
linje, hvars nybyggda båt nyligen
slagit ett oceanrekord med trettiofem
minuter.
Han visste ej, att
bokföraren-kassö-ren alltid behålles litet längre än de
öfriga i dylika fall. Till dess en ny
hunnit sätta sig in i hans arbete.
Den nye chefen var, som nämndt,
amerikanare. Liten och mager, med
förstörd mage och gulblek hy, närvös
till ytterlighet, liflig som en
sprattelgubbe, aktiv och energisk. Det svarta
håret, omsorgsfullt benadt midt i
huf-vudet, föll hypokritiskt väl kammadt
ända ned på hans bländhvita
ståndkrage. De mörka ögonen glödde
fanatiskt i ett kadaverliknande ansikte
och den svarta mustaschen hängde
yankeemässigt ned öfver blodlösa tunna
läppar och en välrakad, svartblå haka.
Den stab, denne agent insatte i sitt
nya konungarike, bestod af idel
amerikaner, på ett undantag när, en ung
svensk som fick sköta bondpubliken i
tredje klass afdelningen,
steerage-depart-ment. Den unge svensken var
emellertid en fysiskt och moraliskt
natura-liserad amerikanare. Han talade
visserligen svenska, men hans engelska
var utmärkt. Han kunde rulla sina
»1» lika jolmigt som någon yankee och
bräka sina »a’n* så bredt som hälst.
Det fula »r»-ljudet och det falska
»th*-hväsandet var hos honom fullt
naturligt. Och han kunde lura en
landsman smarter än någon annan svensk
biljättförsäljare. Men ändock hade han
endast aderton dollars i veckan och
Larson tjugofem. Däraf kom det sig
att den nye chefen snart kom att höra
underliga saker om sin kassör, på
samma gång som denne, glad att hafva
fått en opåräknad vän, gärna
meddelade en ufig, vettgirig kamrat allt om
kontorets bokföring.
Fridolf Larson glömde i sin svenska
enfald aldrig sin forne chef. För honom
var denne alltjämt den mr. Petterson,
som hjälpt honom till en plats, sörjt för
honom i det nya landet. Därför gick
han ej ur vägen, då han mötte honom,
vände ej bort ansiktet som han ju bort
göra. Utan hälsade på honom, ja, i sin
dumhet tog han ibland honom i hand —
fast mr. Petterson ej’mer betydde
något — och försökte säga några
upp-muntringsord till den störtade. Att
detta var oförsiktigt — lindrigt sagdt
— begrep ej hans bokförareaktiga
rättskänsla.
En annan sak, som de tretton årens
trägna arbete också gjorde att Larson
ej rätt uppfattade, var den sorts
vänskap den unge amerikaniserade
svensken visade honom. Denne, som
fullkomligt riktigt insett hufvuddraget i
amerikansk karaktärsbildning —
ändamålet häigar medlen — tillgodogjorde
sig på förvånande kort tid alla
Larsons välvilligt gifna upplysningar.
Litet prat därtill bredvid munnen, då
och då, vid ett glas, när de gingo
hem — och så var det färdigt.
Ett halft år efter »gubben
Pettersons» afskedande vaknade Fridolf
Larson en morgon ovanligt sent och med
stark hufvudvärk. Han erinrade sig
att han för tredje gången varit sent
ute med den unge kamraten och
kommit hem drucken. Nu skulle han komma
för sent till kontoret, det hade ej händt
på tretton år, och det var med värkliga
samvetskval han klädde sig och efter
gammal vana kysste sin hustru till afsked.
Han kände tig ordentligt sjuk af ängslan,
då han trädde ut, och denna känsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
