Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tilltog, då det elektriska tåget rasslade
ned till staden med honom.’ En aning,
en förbådan om något olyckligt, som
skulle inträffa, kom honom att få en
häftig hjärtklappning, och han såg mer
än vanligt oamerikansk ut, då han half
nio nådde Kennyonlinj ens kontor på
Clark Street.
Det blef alldeles tyst då Larson
kom in. Han hängde upp sin rock
som vanligt, men innan han hann börja
förberedelserna till öppnandet af det
stora hvalfvet med det krångliga låset,
kom springpojken ned med
underrättelse att chefen ville tala vid honom.
Det låg något förväntansfullt
triumferande i pojkens ton och min. Fridolf
Larson gick långsamt in i chefens
privatrum, under det att från alla
pulpeter skadeglada ansikten med lystna
ögon följde hans korta vandring.
Hvad som än må sägas om
amerikanskt tilvägagående vid
platsuppsägning, det fumlas ej med fraser utan är
ett gående rakt på sak. Metoden är
idealiskt fräck i all sin enkelhet eller
idealiskt enkel i all sin fräckhet —
hur man nu vill säga det. Den lille
oansenlige agenten slog på en gång
sin knutna hand i skrifbordet o,ch
upplyste med en ed Larson om att han
var afskedad — nu genast. Och
nycklarna till kassaskrinet och pulpeten
skulle afiämnas — nu genast.
Fridolf Larson trodde ej sina öron.
Han blef eldröd i ansiktet och stirrade
stum på sin chef. I själfva värket
. trodde han ett ögonblick att denne
blifvit galen.
Agenten blef utom sig vid denna
oförmodade tystnad. Hans svarta ögon
blixtrade, rösten darrade och det
hettade kring hårfästet och under kragen.
All yankeens inneboende hat till allt
hvad främlingar och européer — ej
minst svenskar — heter, fick här ett
utbrott och han utöste de gröfsta
beskyllningar mot Larson. Han var en
supare — flet fanns bevis — han hade
kallat sin chef för en »spansk apa»,
— det fanns bevis — han var
odugligt långsam i sitt arbete, för gammal,
han hade blifvit sedd i sällskap med
den afskedade mr. Petterson — således
konspirerade han mot linjen, ha, det
fanns bevis — han var — — —
Men Fridolf Larson hörde intet. Han
förstod att hans roll var utspelad, ett
försvar lönlöst. Han tänkte på de
stora böckerna, som han burit som
andra bära sina barn, och i värkligheten
hade de ju varit hans barn. Han
tänkte på kassaskrinet — han mindes
summan sedan i går kväll, 376
dollars och 49 cents, de lågo där i godt
förvar. Han tänkte på sina rapporter,
hvem skulle skrifva dem nu? Tretton
år, mumlade han.
— Hvad säger ni, skrek agenten,
svartblå af ilska, försvarar ni er på
ert förbannade språk? Och han vräkte
ur sig en ny ström af okvädingsord
slutande med att han hatade och
föraktade allt hvad svenskar hette, dem
han ansåg som obildade idioter. Sivede*
upprepade han, fräsande af ilska och
hväsande fram ordet som hade det
varit ett groft förolämpningsord
(hvilket det sorgligt nog stundom är) you
Swede . . .
Och Larson tänkte vidare. I andra
rummet tänkte han på sin existens. Hur
skulle det nu blifva? Han var öfver
fyrtio år, en ny plats var omöjlig att
få. Och tillbaka till Sverige — för
sentl Tretton år i det stora landet i
väster i främmande tjänst och så
bortkastad som en utkramad citron. Han
såg upp och hans blick var fånig i
dess förtviflan.
— Min hustru, stammade han, mv
ivife, jag är gift, married . . .
Det lilla skälfvande närvknytet,
som hoppade på sin skrifstol framför
Larson, begrep knappt hans engelska
och fortsatte i en enda ordström:
— Ni är ju oduglig, ni har ju
skrif-kramp och allt möjligt, jag önskar
unga krafter, jag har redan en man
som kan sköta er plats och ändå tredje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
