Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klass afdelningen dessutom, på det
viset spar jag — — —
Och Larson tänkte vidare. Han
tänkte på sina förstörda ögon,
sinaut-skrifna, stelnande fingrar. Han tänkte
på den lilla glädje, de många
arbetsåren skänkt honom här ute, långt från
det fosterland han dock allt fortfarande
till tänkesätt och kynne (det såg han
nu) tillhörde. Och därpå kom han
som i en kretsgång tillbaka till sin
första impulsiva tanke: böckerna —
rapporterna — kassan — hvem skulle . . .
Men agenten sprang ut, han höll på
att få ett slaganfall.
— Skicka efter en smed, skrek han,
och låt ändra kombinationen
tillhvalf-vet. Mr. Larson är afskedad ur
kompaniets tjänst!
Larson lade sina nycklar på sin
pul-pet. Så stoppade han på sig den
gamla laddade revolvern — hvilket
kom agenten att haja till och draga
sig in i sitt privatrum. Revolvern var
Larsons, därför tog han den med sig.
Kanske skulle den behöfvas i en snar
framtid.
När han till sist gick ut, märkte han att
den unge svensken vände bort sitt
ansikte. Då förstod han delvis
sammanhanget. Det tyckte han var rysligast
af alltsammans.
Fridolf Larson visste att det skulle
vara lönlöst att klaga i New York.
Agenten här hade oinskränkt makt
öf-ver sitt territorium. Det fanns ingen
hjälp. Och så började han den tunga
vandringen hemåt.
Det sjöd fortfarande i hans hjärna,
dansade för hans ögon. Han hade
ännu ej en fullkomligt klar uppfattning
af det som händt. Den skulle komma
så småningom. Men en sak misste
han: tretton år — tretton år i
Amerika, och detta var slutet!
Hans mödas lön.
SYSTER.
Jag kommer hem till det hvita huset,
där mor min förr öfver golfvet gick
och smekte barnen med hand och blick.
Nu åter brinner väl tregrensljuset,
men mor är borta och jag är stor
och tviflets mask i mitt hjärta bor.
En dödens kyla min tanke isar.
Kan ej jag bli som ett barn igen
och tro på lifvet och jubla än?
Hvad skall jag göra? Hvad är, som iisar? x
Månn’ bibel? Psalmsång? En hjärtlig bön?
Hur skall min längtan till ro få lön?
Hvem kommer där? Hofi är lik min moder.
I hennes ögon står solens sken,
af hennes tal blir min tanke ren.
Hon smeker vänligt sin sjuke broder.
Hon gör mig god. Jag kan lefva än.
Kom, jul, och klappa! Jag är din vän.
Fredrik Nycatider.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
