Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tidigt de mest oegennyttiga, ty här
kunde hon hvarken påräkna aflagda
kläder eller öfverblifven mat ^f några
de dödes anhöriga. De voro så långt
bort ifrån, de stackarena, hade ingen
som vårdade sig om dem. Hon
språ-kade vid dem och kunde ibland höra
ord af missnöje eller belåtenhet, mest
det senare. Hon planterade en
rönn-telning ofvan grat kullen, sådde gräsfrö
och blågull och plockade dit ett urval
af de konstgjorda eller naturliga
blommor som kasserades vid andra grafvar.
Hon kände det ungefär som en skyldighet
eller tjänst mot barnen i Amerika, hvilkas
grafvar hon aldrig skulle få se eller ansa.
Följande sommar kom långväga
främmande med en lastångare till Kalix.
Studentens föräldrar, en sträng och
allvarsam herre med glasögon i
guldbågar och en tjock, svartmuskig fru
med ringar på alla fingrar. De förde
med sig en kub af hvit marmor, som
de lade midt på grafven. Ingenting
stod att läsa på den, och det såg så
underligt ut. Men så hade de också
en stor, tjock glaskupa, och därinom
syntes ett kors med -en krans stickgula
eterneller. Det där satte de på kulien
och gräto. De visade gumman på en
stor trähålk, som hon skulle sätta öfver
glaset när det led mot vintern, och så
nickade de och gåfvo henne en hel näfve
silfverpängar stora som dalrarne i världen.
Det var som om de utländska
människorna tagit grafven ifrån henne,
hennes egen allra mest älskade graf.
De styrde ut den med besynnerligheter,
som föreföllo okristna sånär som på
det lilla gjutjämskorset. Hvartill
tjänade nu hennes frivilliga möda? Nu
hade i alla fall herrn med de skarpa
ögonen och frun med alla ringarna
satt sig i besittning af hennes i kärlek
vinna graf, »hennes barns. graf».
Och det slutade med att hon fattade
hat till grafven med glaskupan och
den stickgula kransen och den blanka,
nakna stenen. Den låg där så riktigt
utmanande förnäm och behöfde ej
längre hvarken pelargonkvistar eller
pappersblommor. Hon sådde ej mer, (
rensade ej mer. Det fick gå som det
ville med utbördingarna, som skämde
ut hela kyrkogården. Där låg fromt,
kristtroget folk alldeles intill och kände
sig kanske generadt af grannskapet.
Nämdeman Per August Vanberg och
andra, som varit en föresyn för
socknen. Hvem vet hvad främlingarna haft
för slags religion!
En försommarnatt höllo några
flott-ningskarlar till på kyrkogården och
söpo sig fulla där. De lade grafstenen
som ett fotsteg framför kyrkdörren,
hängde glaskupan i en rönntopp och
satte den stickgula eternellkransen på
hufvudet och dansade. Sedan stampade
de sönder hela kransen.
»Kyrkogårdskäringen» bara skrattade
när hon fick se styggelsen. Där hade
nu det utländska herrskapet lönen för
sitt besvär. Kransen låg som
svafvel-blom öfver grusgången. Lagom och
efter förtjänst var det — de döda
främlingarna hade det bättre förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
